Skriv när du kör fast
Jag spenderade förra veckan med att organisera anteckningar från de olika världarna som Projekt Orn (väldigt mycket projektnamn, som bekant och synes) bygger på. I detta arbete insåg jag att jag hade gjort mer än jag trodde och hade fler idéer än väntat, vilket låter som en bra sak, men som faktiskt komplicerade arbetet rejält. Stämningen mellan de båda världarna är nämligen olika, i alla fall i mitt huvud, vilket blev lite av en stoppkloss.
Så jag gjorde vad jag inte tänkt göra riktigt ännu: jag började skriva i världen. Fast inte som jag hade tänkt.
För ett par månader sedan jobbade jag på en novell i den nyare av de båda världarna. Det var en internetbekant med ett litet indieförlag som tipsade om en antologi, eller eventuellt onlinetidning – det var inte riktigt spikat – som han skulle dra igång. Hade jag måhända något som skulle kunna passa? Inget färdigt hälsade jag, men det kan ju ändra sig med tiden. Just då passade det dock inte alls att bidra, för mycket annat på bordet och på tok för splittrade tankar.
Men jag kunde ju inte låta bli, så en morgon satte jag mig sonika och skrev. Det var inte tänkt att det skulle bli något i den nyare världen, men det föll sig som så ändå. Jag visste nog att jag inte skulle slutföra novellen, dels för att tiden helt enkelt inte fanns, och dels för att den var på engelska. Efter att ha skrivit primärt på engelska det senaste årtiondet är det svenska som gäller nu, så novellen ifråga passade verkligen inte in någonstans i mina planer. Kanske var det därför det var så lätt att starta den?
Att börja skriva på något nytt är, som alla författare vet, det enklaste sättet att tappa greppet om det befintliga arbetet. Jobbar du på en bok men tar en paus för att skriva på ett annat projekt, då är det svårt att gå tillbaka. Den här typen av kreativ prokrastinering har sannolikt förpassat fler manuskript till den digitala byrålådan än något annat. Jag vet att jag är skyldig till det i alla fall.
Men här var läget ett annat. Jag har förvisso två manus jag jobbar på, en sagobok och uppföljaren till Automatonen, men inget av dem är på en plats där jag är uttalat aktiv. Automatonens andra del ska skrivas i sommar och sagoboken är pausad till april på grund av ett mer tekniskt projekt samt tidsbegränsningen det medför. Novellen var med andra ord inte så dåligt tajmad, bara fel i planeringen.
Det var vad jag intalade mig i alla fall. Ni som vet, ni vet...
Hur som helst, som väntat färdigställde jag inte historien, vilket var helt okej. Avsaknaden av plan gjorde det till en skrivövning mer än något annat.
I veckan läste jag vad jag skrivit (runt sex tusen ord) och smakade lite på stämningen. Jag skrev lite till för att se hur det kändes nu, antecknade några idéer som uppkommit, och det i sig blev ett mindre genombrott i hur jag vill att Projekt Orn ska kännas. Nästa steg blev att skriva delar av historien på svenska, något som är svårare än man kan tro. Jag är ju som bekant utgiven på engelska vid ett antal tillfällen, mestadels i kortare form, men det är språket och rytmen jag skrivit skönlitterärt i sedan de sena tonåren. Att skriva på svenska är något annat, inte minst om du skriver fantasy eller science fiction. Det är något med hur vi är vana vid att rytmen är, att språket är, samt inte minst vad saker heter. Jag har väldigt stor respekt för översättare som lyckas få brittisk eller amerikansk fantasy att låta bra på svenska, för det har en tendens att bli lite fånigt. Det är det förstås inte, vi är bara vana vid att uttala (om än främst i huvudet) eller höra typiska fantasytermer på engelska, som, efter år av anglofiering, helt enkelt låter coolare.
Skillnaden i rytm ska för övrigt inte underskattas. Jag har länge tänkt översätta min kortroman Ashen Sky till svenska, hade rentav ett preliminärt kontrakt för ebok samt ljudbok, men det blir helt enkelt inte bra. Rytmen måste ändras samtidigt som känslan ska vara kvar, vilket i mitt fall, efter att ha översatt den trogen det engelska originalet, ledde till insikten att jag helt sonika måste skriva om den på svenska. Så, det händer inte särskilt snart är jag rädd.
Vis av erfarenheten tänker jag inte försöka återskapa min påbörjade novell på svenska, utan istället ta bitar som jag tycker är bra och forma om dem. Det i sin tur leder till en klarare bild av hur berättandet i Projekt Orn ska kännas, vara och se ut. Så, om du kör fast i ditt världsbyggande, skriv ett skelett. Försök inte göra något beständigt eller färdigt, om något överlever till en faktisk historia så är det bara en bonus. För mig blev övningen ett steg som förtydligade världsbyggandet. Kanske kan det fungera för dig med?
Det börjar med en karta