Kategori: Blogg

Jag hade egentligen inte tänkt köpa en ny telefon. Det har varit så skönt att ha en liten modell (iPhone 13 mini) att jag inte riktigt kunde se vad som skulle få mig att öppna plånboken. Speciellt inte när förhandsryktena skvallrade om att mini-modellen inte skulle uppdateras, vilket visade sig stämma. Min resa till den minsta iPhonen var ju galen nog som den var, inte skulle jag väl ändra på något då?

Ni kan ju gissa vart det här är på väg, men först: galenskapen som ledde till den minsta modellen. 

Bokmässan pågår för fullt och jag är inte där, förstås. Min vän Emilia, som gav ut sin första bok under pandemin, gläds åt Bokmässans återkomst i den fysiska världen, och jag är glad för hennes skull, men personligen låter det som en försmak av helvetet. Detta får jag kanske äta upp, jag har ju en bok, Automatonen, som utkommer inom en inte alltför avlägsen framtid. Kanske vill de paradera mig på Bokmässan nästa år, förlagets marknadskoordinator, eller vad det nu kan tänkas vara för person som slår på stora trumman för sådana framträdanden. 

Just att synas är ju en välbeprövad metod för att sälja böcker. Jag är livrädd för detta, för att sitta vid ett signeringsbord dit ingen vill gå. Det är inte något för en introvert typ, men samtidigt vill jag ju att boken ska bli köpt och läst. 

Det är viktigt att uppskatta det lilla, tänker jag, och det är också ursäkten till att publicera den här typen av listposter. Så, här är tre saker jag inte pratat om ännu, men som jag uppskattat, funderat på, eller av annat skäl vill dela sedan sist.

Det värsta med att skriva böcker är att de måste redigeras. Jag menar, först ska du mata dig igenom ett okänt antal utkast. Vissa skriver ett, och skriver sedan om från början, medan andra filar och itererar. Manuset till Automatonen, boken jag jobbar på, är av den itererade typen.

Redigeringsfasen betyder att min redaktör på förlaget har skickat ett Word-dokument (ja, det är alltid så) med en mängd kommentarer, korrigeringar, förslag, funderingar, och annat fanstyg. Tanken är att jag ska gå igenom manuset, ta ställning till allt redaktören tyckt till om, varefter jag skickar tillbaka det. Proceduren upprepas sedan tills alla parter är nöjda.

Rinse and repeat, som man säger på engelska.

Att skriva en bok är ett rejält företag, kan jag meddela, om nu någon trodde något annat. Förutom att faktiskt skriva ett manus, som du snabbt inser är fullt av fel och tokigheter så du redigerar det, om och om igen, så är det en hel del andra saker som förväntas av dig. Jag har pysslat med två sådana de senaste dagarna, i väntan på nästa redigeringsvända av Automatonen, och det är inte så lite själadödande.

Det jag jobbat med är min författarbio, för en sådan måste man ju ha, och första utkastet på bokens baksidestext. Ja, det börjar bli på riktigt nu, kan man säga. Just en författarbio är ju något jag haft tidigare, dels när jag skrev teknisk facklitteratur, och dels för de noveller som getts ut i diverse antologier. Men allt det där var länge sedan, och dessutom inriktat på en engelskspråkig marknad. Nu är det svenska, och jag har haft svårt att veta var jag ska börja.

Det är något speciellt med att packa ihop sommarhuset efter semestern. Gästhuset stängs igen för det är inga fler planerade besök, kuddar och filtar som levt mestadels utomhus läggs i högar på altanen, i någon slags mellanförvaring innan vinteromställningen. Bod och bastu låses, myggnäten tas ned, vattnet stängs av, och larmet slås på.

Stegen till bilen är tunga, för nu återvänder vi till stan och jobbet och den instängda lägenhetsvärmen som jag avskyr. Det ska bli sommarvärmen igen, jag blir nedslagen av bara tanken.