Hej! 👋🏻

Jag har en anteckningsbok, vilket är något av en underdrift, för jag har hundratals. Vissa av dem är till och med fulla med ord, de flesta kan jag rentav fortfarande läsa. Som dikterna (!) jag skrev när jag mådde som sämst, för det när då man blir poet verkar det som, eller den där rockdängan (!!) jag hade glömt bort, men som ändå lät rätt okej om det var tillräckligt mycket bränsle innanför västen. Fan, det är många ord, mycket dumt, en del värt att spara, om inte annat så för sentimentala skäl.

Det har lämnat redaktörernas bord, manuset till Automatonen, och förflyttat sig till formgivarnas domäner. Jag kan ärligt säga att den kommande processen, med att sätta en inlaga samt ett omslag till min bok, oroar mig. Kanske får jag göra det själv, har ju lite erfarenhet trots allt, men samtidigt är ju vitsen med ett förlag att de ska vara bra på, ja, de här sakerna. Omslagen man ser på nyutkomna svenska böcker skiner ju kanske inte direkt, dock, med vissa undantag förstås. 

Jag möttes av glada nyheter så här på tisdagsmorgonen: Manuset till Automatonen är, enligt min redaktör på förlaget, färdigredigerat. Det förtjänar ett utropstecken och en emoji, minsann! 🎉

Med det sagt så kommer jag gå igenom hela köret en gång till, för säkerhets skull. Det spelar ingen roll hur många ögon det är på ett manus i en process, tokigheter slinker igenom. Alla blir lite hemmablinda, helt enkelt. Det är okej, för det betyder inte att någon kommer se eller märka nämnda presumtiva tokigheter, men det vore skönt för undertecknad om de hölls till ett minimum. Eller inte existerade alls, förstås.