I det vilda av Lisa Zetterdahl är ingen lätt bok, inte det minsta. Tre olika berättelser vävs ihop, om du vill, till något väldigt obehagligt. Zetterdahl leker med språket, vaggar in läsaren i säkerhet, bara för att bli grotesk, och, till slut, avtrubbad. I det vilda är långt ifrån lättillgänglig, men tar du dig över tröskeln – den första såväl som den andra – så väntar en upplevelse man inte finner särskilt ofta.
Jag tänkte inte köpa en ny iPhone
Jag hade egentligen inte tänkt köpa en ny telefon. Det har varit så skönt att ha en liten modell (iPhone 13 mini) att jag inte riktigt kunde se vad som skulle få mig att öppna plånboken. Speciellt inte när förhandsryktena skvallrade om att mini-modellen inte skulle uppdateras, vilket visade sig stämma. Min resa till den minsta iPhonen var ju galen nog som den var, inte skulle jag väl ändra på något då?
Ni kan ju gissa vart det här är på väg, men först: galenskapen som ledde till den minsta modellen.
Läs vidareMin kompis och tillika fantasynörd Magnus Dahl har dragit igång ett nyhetsbrev med det fantastiska namnet Chainmejl. Två korta grymma nummer redan, med finfina lästips för den fantasyintresserade. Prenumerera och läs bums!
Jag älskar Becky Chambers Wayfarers-böcker, men är lite mer tveksam till hennes kortromaner i Monk and Robot-serien. Det är lite som att de försöker för mycket, samtidigt så betraktelserna från såväl munken Sibling Dex som roboten Mosscap är intressanta. Allt var nytt i den första delen, A Psalm for the Wild-Built, och den kom undan med det. Jag är mer osäker på vad jag tycker om A Prayer for the Crown-Shy, annat än att jag uppskattar det korta formatet och Chambers språk. Munken och robotens resa hänger dock kvar, vilket är nog för att dela ut en rekommendation.
Bokmässan
Bokmässan pågår för fullt och jag är inte där, förstås. Min vän Emilia, som gav ut sin första bok under pandemin, gläds åt Bokmässans återkomst i den fysiska världen, och jag är glad för hennes skull, men personligen låter det som en försmak av helvetet. Detta får jag kanske äta upp, jag har ju en bok, Automatonen, som utkommer inom en inte alltför avlägsen framtid. Kanske vill de paradera mig på Bokmässan nästa år, förlagets marknadskoordinator, eller vad det nu kan tänkas vara för person som slår på stora trumman för sådana framträdanden.
Just att synas är ju en välbeprövad metod för att sälja böcker. Jag är livrädd för detta, för att sitta vid ett signeringsbord dit ingen vill gå. Det är inte något för en introvert typ, men samtidigt vill jag ju att boken ska bli köpt och läst.
Läs vidare
Klicka vidare för fler kottar. 🌲
Jag har uppdaterat /nu, sidan som är tänkt att fungera som en snapshot av vad som pågår i mitt liv just nu. Det var en och en halv månad sedan sist, ändå inte så hemskt länge sedan.
Fem saker den 20 september, 2022
Det är viktigt att uppskatta det lilla, tänker jag, och det är också ursäkten till att publicera den här typen av listposter. Så, här är tre saker jag inte pratat om ännu, men som jag uppskattat, funderat på, eller av annat skäl vill dela sedan sist.
Läs vidareRedigeringen har börjat
Det värsta med att skriva böcker är att de måste redigeras. Jag menar, först ska du mata dig igenom ett okänt antal utkast. Vissa skriver ett, och skriver sedan om från början, medan andra filar och itererar. Manuset till Automatonen, boken jag jobbar på, är av den itererade typen.
Redigeringsfasen betyder att min redaktör på förlaget har skickat ett Word-dokument (ja, det är alltid så) med en mängd kommentarer, korrigeringar, förslag, funderingar, och annat fanstyg. Tanken är att jag ska gå igenom manuset, ta ställning till allt redaktören tyckt till om, varefter jag skickar tillbaka det. Proceduren upprepas sedan tills alla parter är nöjda.
Rinse and repeat, som man säger på engelska.
Läs vidare