17 september, 2012

Jag återkommer alltid till spelens värld

1996 lanserade jag AlfaWeb, en spretig portalsida med redaktionella undersidor (där Drakens Tand hörde hemma, för de av er som minns den). Det handlade om roll- och brädspel i första hand, men även om tv-spel.

1997 släppte jag TVspel.nu, först som nyhetsbrev men sedan som sajt. Den blev riktigt, riktigt stor. Senare skulle ett tiotal spelrelaterade sajter, mer eller mindre nischade, rulla ut, däribland ett spelcommunity. TVspel.nu blev Kong, och till slut sålde jag hela köret för att grotta ner mig i (den då främst amerikanska) bloggosfären. Där blev det återfall i form av Live Arcade Review, som handlade om Xbox Live Arcade-spel. Den såldes senare för en hyfsad summa pengar.

Nog där, eller? Nej, för Jonathan Sulo väckte spelsuget hos mig igen genom att ge mig domänen spelbloggen.se, som sedermera lanserades på andra upplagan av 24 Hour Business Camp. Men spel är svårt och när vi bestämt oss för att bredda så gick Spelbloggen upp i Nutopia, en blogg om allt som är underbart. Den finns för övrigt kvar, Nutopia alltså.

Det är något speciellt med spel, alla sorters spel förstås, men digitala sådana i synnerhet. Jag kommer tillbaka till dem av lika delar spelsug som intresse av en bransch som aldrig kommer bli sig lik igen. Det händer oerhört mycket, gamla sanningar håller inte längre och jättarna utmanas av uppstickare, på Kickstarter såväl som på samma marknad i form av mobila spel som helt enkelt är roligare är trötta konverteringar eller stympade halvmesyrer.

Spelbranschen som jag vuxit upp med är döende, och det är på tiden. Den är stel och seg och väldigt, väldigt gammal. Vilka som överlever, vilka som kan ta steget till vad som kommer härnäst, det är precis vad som gör att jag har svårt att släppa spelbranschen. Det, och spel som jag nöter i timmar – spelglädjen är lätt att glömma bort som speljournalist. Många ser det som drömjobbet, att recensera spel, men det är inte så kul när du betat av tio skitspel i rad. Ungefär som att det kan vara tufft att sätta sig vid datorn och jobba på Projektet med stort P efter en lång dag framför just densamma.

Nintendos utannonsering av Wii U-lanseringen knuffade mig över kanten. Igen. Det var verkligen inte meningen, men det här är helt enkelt för bra för att inte dyka huvudstupa in i, för intressant, och för fantastiskt dåligt analyserat av omvärlden.

Samtidigt vill jag inte köra över vare sig den här bloggen, min engelska, eller Nutopia, med enbart spelmaterial. Det är inte vad de handlar om, och det är inte det enda som tar plats i mitt huvud.

Så då kör vi igen.

Spelbloggen, part deux. Välkommen.

Tankar och funderingar? Prata med @tdh på Twitter, eller annorstädes.