11 februari, 2011

Om Katrineholms-Kuriren, kommunchefen och #journalistroll

Jag har följt surret kring kommunchef Mattias Jansson i Katrineholm, och Katrineholms-Kurirens så kallade granskning av densamme. En granskning som blev något annat, för Jansson publicerade frågorna rakt av på sin blogg, samt senare även sina svar.

Först: ja, frågorna är spetsade och journalistens agenda är till synes klar.

Sedan: ett mer riktigt agerande av Jansson hade varit att publicera både frågor och sina svar direkt, och bett om kommentarer. Det hade helt enkelt verkat lite mindre fegt då. Jag har dock full förståelse för frustrerat skjutande från höften, det vill säga direktpublicering av frågorna.

Det har skrivits mycket om det här. Katrineholms-Kuriren briljerar med ledare och artikel – utan avsändare – i ärendet. Man kan uppröras av just avsaknaden av avsändare. Man kan uppröras av ordval som ”granskningsarbete”. Man kan uppröras av hur Jansson i det närmaste tillskrivs bloggkommentarers innehåll.

Det är lätt att uppröras. Läsvärt på grund av allt det här.

Det är också lätt att missa det viktigaste: journalistens e-brev är offentlig handling.

Hoppla. Offentlighetsprincipen är visst lite jobbig för journalister. Mejlar du offentligheten så är ditt mejl offentlig handling. Därför vill nu journalister, entusiaster och smartskallar få ut alla dessa mejl.

Det kan man också uppröras över, om man är Katrineholms-Kuriren.

För mig slår dock en sak så mycket högre än allt det här, känns så mycket större än en grinig ledare och en dåligt underbyggd och synnerligen vinklad artikel i en lokaltidning. Det är inte att granskningen görs (det är bra), eller att den får så mycket uppmärksamhet.

Det är att ni verkar förvånade.

Media, främst gammal men tveklöst ny med, har kört sina egna race precis hur länge som helst. Jag vill inte säga att lokaltidningar är värst, men det finns lite för många exempel för att inte tänka tanken. Vill du få en artikel om ditt nya företag så annonserar du, och reportern kommer ut – klassiskt. Någonstans i lokalförankringen så blir uppdraget att granska något annat, en svår väg att gå på alla sätt säkerligen, men inte mer rätt för det.

I min cyniska lilla värld tror jag att det här är vardagsmat. Skillnaden är att det den här gången handlade om sociala medier, som i sin tur bygger på kommunikation, och någon kommunicerade det.

Debatten #journalistroll får lite mer bensin på sin eld av det här, och det är ju bra. Jag tycker dock att den förs på ett lite för hög nivå, för problemet med utövande så kallade journalister är betydligt större än vad journalistrollen ska vara. Självklara saker som research, som tydlig avsändare, som objektivt granskande (och blir det subjektivt så är avsändaren än mer viktig), blandas ihop i en gråbrun sörja alltför ofta. Resultatet blir ofta uddlöst och av låg kvalitet.

Hur ofta har du inte glatt noterat att din favorithobby fått ett uppslag i tidningen, läst artikeln, och sedan suckat över hur många fel som just passerade som sanning för majoriteten av befolkningen?

Börja från början.

Och börja med Katrineholms-Kuriren.

Mer läsning: Medievärlden, Fredrik Strömberg, Same Same But Different, Joakim Jardenberg, Fredrik Wass – har jag missat något bra så kommentera gärna med en länk.

Tankar och funderingar? Prata med @tdh på Twitter, eller annorstädes.