Om framtidsutsikterna inte var mörka nog så har Anna Arvidsdotter, översättare och poet, testat att jobba som översättare åt ett icke-namngivet förlag med hjälp av AI-verktyg. Ja, förlaget bistod med verktyget, fullt medvetna om att det var undermåligt. Slutresultatet är ingenting översättaren är nöjd med eller kan stå för, men samtidigt konstateras att utvecklingen rusar framåt i sådant tempo att läsarna kanske blir blinda för de haltande resultaten. Visst, medhåll till fullo, men den här typen av ”granskningar” blir i bästa fall en ögonblicksbild av var tekniken är för närvarande. Det går snabbt framåt, alltför snabbt bland AI-verktygen kan argumenteras.
Naturligtvis ska det kapitaliseras på detta nya verktyg. Genvägar ska tas och för vissa förläggares utgivning kanske det inte spelar någon roll att det trillar bort bisatser (AI:n ”hoppar helt sonika över hela bisatsen”, som Arvidsdotter skriver) till följd av bristande prepositioner för att översättningen ska komma till sin rätt. Det blir sannolikt inte samma resultat från samma tjänst om ett halvår. Problematiken kvarstår säkerligen men i mindre skala. Spolar vi fram ett år eller två blir städjobbet, som idag sker mening för mening om resultatet ska bli litterärt acceptabelt, inte bara mindre, utan närmast uteslutande av subjektiv karaktär. Det skrämmer översättare världen över idag, med all rätt, för den maskinella översättningen kommer ta över. Jag skulle rentav drista mig att säga att översättning, jämte sceniska drönarbilder av landskap, är bland de värst drabbade på kort sikt.
Läs hela Anna Arvidsdotters text om att städa åt en AI på Aftonbladet.