Hoppa till innehållet ;&darr
TDH ⚡️ Thord D. Hedengren

En anteckningsbok

En Field Notes-anteckningsbok

Jag har en anteckningsbok, vilket är något av en underdrift, för jag har hundratals. Vissa av dem är till och med fulla med ord, de flesta kan jag rentav fortfarande läsa. Som dikterna (!) jag skrev när jag mådde som sämst, för det när då man blir poet verkar det som, eller den där rockdängan (!!) jag hade glömt bort, men som ändå lät rätt okej om det var tillräckligt mycket bränsle innanför västen. Fan, det är många ord, mycket dumt, en del värt att spara, om inte annat så för sentimentala skäl.

Som alla (nästan) Tre rader-texter, de bor i en kaffefläckad anteckningsbok. Nej, nu ljög jag – det är vin också, samt lite tårar (eller regn, vadhelst du tycker låter bäst).

Anteckningsböcker fulla med idéer, det är romantiskt så det förslår. Allt vackert börjar på papper, på något förgängligt, och vi – du, jag, vi, bara vi – kan rädda det.

Hah.

Det är så mycket skit i lådorna att jag blir mörkrädd och lugnad samtidigt. För vad ska jag göra med allt det här? Fantasyvärlden jag konstruerade när jag var femton är sannolikt inte grunden till hög litteratur (men vi hade kul i den, D&D-gänget). Jag tror inte grunden till, ja, jag vet inte vad, romanen eller novellen eller vad det nu skulle bli, som jag skrev när jag var tjugo har så mycket substans idag heller.

Men, här sitter jag med en antydan av stomme, stoff som börjar bli något, till vad som ska bli uppföljaren till Automatonen – i en anteckningsbok, förstås. Det är andra halvan i boken, den första är full med pinsamma (nåja) kråkfötter från redigeringen, samt en och annan idé på vart jag faktiskt är på väg med den här historien, utöver vad som var planerat från början. Slutet på historien är i konstant förändring, jag kan inte riktigt greppa det ännu, vilket känns bra. Alla kan klara sig, vissa kommer inte göra det, och någonstans längs vägen ska öden sammanflätas. Eller något dylikt, lagom pretentiöst, som känns rätt.

Jag fyller en anteckningsbok till och hoppas att någon vill ha vad den nu leder till. Om inte annat så är det en kulturgärning, för någon entusiast producerar de här överprisade pappershäftena jag fyller med mina dumheter, och den personen kan köpa mat och vin för pengarna jag spenderar. Det kan ingen ta ifrån mig.