Jag och Helena fastnade i en diskussion om musik, något som sker ganska ofta här hemma, och hur intresset uppstod. Det tog sådan snurr att hon prompt satte sig och skrev dryga tusen ord om hur hon är fast i 80-talet, musikmässigt. Bered dig på en historia om smygande under sängen och italo disco, bland annat. Väl värd att läsa tycker jag, med tillhörande playlist och allt. Gör det nu och kom tillbaka sedan.
Stuck in the 80s på This is Helena →
Välkommen tillbaka.
Jag lovade att skriva några rader om min egen resa till musiknörderiet. Det är inte lika spännande är jag rädd, inget VJ:ande eller något sådant.
Jag, liksom alla andra i lågstadiet, gillade vad mina föräldrar lyssnade på. Det var inte mycket alls, radioskval och schlager spelades hemma, i alla fall vad jag fick höra. Jag tror bestämt att pappa lyssnade på musik för sig själv, vet att han gjorde det rentav. Mamma spelade Carola och lite Elvis i köket ibland. Höjdpunkten var när Tracey Ullmans You caught me out (1984) lades på skivspelaren, eller Whitney (1987) med, föga förvånande, Whitney Houston. Den tidigare plattan är väl mer rolig än bra, men Whitney är fortfarande ett ypperligt stycke musikhistoria.
Jag var runt tio när jag smög åt mig pappas freestyle. Vi bodde på en avstyckad gård på Österlen och han veckopendlade till Stockholm. Fritt fram med andra ord, vilket öppnade mina öron kan man säga. Min tio år äldre syster skickade nämligen blandband med jämna mellanrum, till följd av hennes dåvarande pojkväns fabless för rock av det lite mjukare slaget. Jag spisade blandbanden på rygg i soffan på ovanvåningen.
Bryan Adams sjöng om sommaren 1969 (Reckless, 1984) och ”All I want is you” (Waking up the neighbors, 1991). Det var något annat, något lite tuffare än vad jag hört tidigare, och jag var helt såld. Samma storasyster tog med mig och min lillebror för att se Bryan Adams på Stockholms Stadion 1994. Då var jag fjorton och älskade det.
Blandbanden var inte bara Bryan Adams förstås, även om han stod för det mesta. De fylldes ut med svensk rock från Staffan Hellstrand och Imperiet, lite Pugh och säkerligen en skvätt Eldkvarn. Allt var nytt för mig, för där vi bodde fanns Sveriges Radio och ingenting annat. MTV började förvisso sändas redan 1981 men kanalen dök inte upp i vårt extensiva parabolpaket förrän långt senare. Jag skulle komma att sitta klistrad framför MTV, VH1, MTV2 och ZTV varje eftermiddag i tonåren, som så många andra, men då, tidigt 90-tal, var det inget alternativ. Musik hittade man i skivaffärer, något som sken med sin frånvaro i närmaste tätorten Simrishamn.
Jag kopierade blandbanden och någonstans längs vägen upptäckte mina föräldrar att jag gillade musik, så jag fick dels en dubbeldeckare (så att jag kunde kopiera kassetterna) och dels fri tillgång till skivspelaren. Ny musik kom främst från att vi bytte kassetter på skolgården, och från en prenumeration på Mr. Music. Den sistnämnda var egentligen inget för mig, men varje kassett innehöll åtminstone någon låt jag tyckte var bra och därmed kopierade till ett band. Låtarna lades i rätt ordning så att det blev en bra lista, med röd tråd och helst en liten historia, som ett bra blandband ska vara.
CD-skivornas intåg sammanföll med att vi flyttade från landet, till lilla Simrishamn. De dök upp på fotoaffären Expert, som såg en möjlighet, samt på biblioteket och i vilda västern-butiken som hade den goda smaken att ta in lite tyngre grejor. Det var en tid då det var väldigt lyckosamt att ha tillgång till CD-brännare, och lyssnandet vidgades rejält.
”Poison” med Alice Cooper, från Trash (1989) blev en tidig favorit. Skivan var bra, men jag gillade Hey stoopid (1991) mer. Båda står sig väl, det är hårdrocksklassiker ut i fingerspetsarna, men de bleknar mot fyndet i pappas skivback. Killer (1971) var rå och uppkäftig med skarpa gitarrer och spöklika texter och starka låtar som ”Under my wheels” och ”Halo of flies”. Alice Cooper blev husgud, Bryan Adams fick se sig slagen, om än inte helt bortglömd.
Jag lyssnar fortfarande på en hel del av det där idag, men när högstadiet och gymnasiets klickar var ett minne blott breddades mitt musikintresse. När streamingtjänsterna blev något att ha sålde jag tusentals CD-skivor, plattor jag samlat på mig under lång tid. Musikaffärernas död är måhända inte total, men det hände mycket när fildelning blev något självklart och streamingen följde efter. Jag rippade alla mina skivor, det var hundratals gigabyte låtar. Vi bytte dem över nätet och jag fick upp ögonen för allt från synth och electro till country och blues.
Men där Helena har fastnat på 80-talet, där har jag ingen riktigt motsvarande period. Jag kan inte ens välja en genre jag föredrar mer än andra, det går i perioder. Vissa artister, visst, men om Alice Cooper var husguden när jag klev in i tonåren, då har han fått gott om sällskap längs vägen. Thåström och Lana Del Rey. Bob Dylan och Warren Zevon. The Killers och Whitesnake. Queen och Blake Shelton. Guns n’ Roses och Michael Jackson. Oasis och Whiskey Myers. Robert Parker och Billy Joel. Det är inte ens en komplett lista, det är många jag återkommer till så regelbundet att de har gjort sig hemmastadda, som har larvigt många lyssningstimmar genom åren. Jag ser ingen riktigt rak tråd genom det hela, inget årtionde eller genre. Bara bra musik.
Och det är ju det som spelar någon roll, inte sant?