Jag antecknar en hel del. Mycket sker digitalt, när det slår mig och jag helt enkelt inte vill glömma bort vad det nu är som slagit mig. Då hamnar anteckning på datorn, telefonen eller plattan. 

Jag är osentimental med dessa anteckningar, rensar friskt och har jag inte tittat på dem på ett år så arkiveras eller raderas de. Ingen stor note taking brain-variant här inte. Har jag inte brytt mig på över ett år spelar det nog ingen roll. Eller så kommer det tillbaka. Så tänker jag, men det blir ändå några tusen anteckningar varje år. Lika många raderas.

Den andra sidan av mitt antecknande (kan man säga så?) är analog. Jag går igenom ett tiotal anteckningsböcker varje år, det var mer förr, anteckningsapparna och deras möjlighet till korslänkning har tagit över en hel del av det där. 

När jag sitter med en anteckningsbok tänker jag mer, det är ett mer aktivt tankearbete. Jag löser problem genom att skriva ner dem, stryka över, dra pilar och tänka om. Varje litet kladd på pappret är beständigt, vill jag inte se det mer måste jag stryka över eller vända blad. Det blir ett mer bestämt, fokuserat arbete. En mer dedikerad tankeprocess, styrd av formatets begränsningar, kan man säga.

Ingen anteckningsmodell är överlägsen den andra. Det är olika behov och syften. Men det är svårt att inte älska kvalitetspapper och en följsam reservoarpenna.