Det är många som våndas måndagen (kan bytas ut mot vilken dag som helst när du börjar jobba efter din ledighet) och när den kommer så känns det precis så hemskt som man trodde. Bara en sådan sak som att klockan bestämmer när du ska gå upp, inte sällan med ett aggressivt tjutande. För ett nattdjur som undertecknad är det fruktansvärt på alla sätt. Vila ska brytas naturligt, inte av samhällsnormer om måndagsmöten, lämningar och stand-ups.

Jag har gjort mitt bästa för att undvika allt sådant. Mitt första bolag startades med affärsidén att jag inte skulle gå upp tidigt på morgonen, vilket har gått ganska bra. När jag drivit byråer med många (nåja) anställda så kan ett möte för att starta veckan, det förhatliga måndagsmötet, vara bra, men det måste inte ske i ottan, 13:00 går lika bra. Egentligen tror jag mer på fredagsmöten, om vi ser till en traditionell arbetsvecka, men det är något annat.

Livet är förstås som det är och det går inte alltid att undvika samhällsfunktioner som kräver en tidig start. Jag styr över min egen arbetsplats för den är min, men Helena har inte samma lyx längre, och veckorna vi har Max kan det behöva lämnas i skolan. Det är förstås okej, man hjälps åt i en familj, och det är ingen specifik persons fel att vi som befolkning bestämt oss för att acceptera den här dygnsrytmen. Om AI och dess automatiseringsagenter kan ändra på det så går karmakontot upp rejält, men samhället rör sig inte så snabbt, som bekant.

Så man gör vad man kan för att göra måndagar lite lättare. Jag planerar inget på morgonen, exempelvis. Det ger mig tid att vakna i rimlig tid, av mig själv, och sedan ägna mig åt att läsa ikapp, kanske göra lite research, korrespondera och sådär. Jag kan falla in i lunken lite mjukare än ALARM ALARM ALARM SPRING TILL JOBBET! Det är en lyx för många, och för mig med, och det fungerar för att jag kontrollerar min egen tid, och har en fru som förstår behovet så att vi kan dela på familjeansvar på andra sätt.

För de företagsledare som läser det här så vill jag avsluta med en liten tanke. Om jag skulle ha anställda i dess traditionella mening igen så skulle jag starta den planerade arbetsdagen senare, mellan 10 och 11. Och fredagar slutar mellan 15 och 16. Det blir inte 40-timmarsveckor och det är helt okej, för jag tror jobbet blir gjort ändå. Mindre samhällsstress ger alltid resultat.