Jag tittade på Superman så att ni slipper
2025-07-21
Det är en ny Superman-film på bio, med en ny skådespelare och nya, jag vet inte, värderingar kanske? Från vad jag hört andra säga så är det här ett försök att inte vara mörka Man of Steel eller Batman vs. Superman, utan snarare närmre helylleoriginalet. Jag vet inte, har inte sett filmen och är, ärligt talat, inte särskilt intresserad av superhjältefilmer. Det var länge sedan Iron Man var zeitgeist, något som kanske håller på att ändras. Hajpen är trots allt total kring Marvels kommande filmer med Robert Downey Jrs comeback som Dr. Doom, och Superman dominerar på bio just nu. Måhända är det dags att bry sig lite om spandex igen.
Allt det här surret fick mig inte att köpa en biobiljett, nej, det gjorde mig bara nostalgisk. Jag kunde inte riktigt släppa tanken på Christopher Reeves Superman-filmer, med Gene Hackman som Lex Luthor, och den totala ostigheten som dessa representerar.
Så vad gör man när man är gräsänkling en helg, förutom går ut med hunden? Man kollar Superman del 1-4 och kommer till smärtsamma insikter.
Det börjar ju egentligen ganska bra, med Superman: The Movie (om någon tvivlade på att det var en film de tittade på). Allt är sådär lagom 80-talsfånigt med Gene Hackman i toppform, superleendet själv (Reeve) gör sin debut, och Marlon Brandos omtalade överbetalda elva minuter eller vad det nu är. Det säger mer om Brandos stjärnstatus än något annat att han fick betalt i miljoner medan Reeve var en bråkdel av budgeten, men låt gå för att det var då det.
Tidstypiska, det är vad alla filmerna är. För där den första har någon form av tempo och form från början till slut, så krackelerar det från del två och framåt.
Superman II tyckte jag mest om som barn. Det är inte så konstigt, för Stålis får slåss mot superskurkarna från Krypton. Vad mer kan man önska? Som vuxen så är det här början till slutet, för även om fysikens lagar bryts totalt med tidsresan kopplad till Jordens axel i ettan, så spricker illusionen totalt i tvåan. Blir de inte osynliga så sysslar de med telekenesi, utöver den redan tveksamma isandedräkten. Som att flyga och superstyrka inte vore nog… En total ignorans kring superkrafter och dess tilltänkta påverkan på den värld som filmerna trots allt ska utspelas i är seriens största problem. I del tre och fyra så händer osannolika saker som att Superman återskapar en sprängd Kinesiska muren med sin blick, värmelasersynen eller vad det nu är fungerar genom en dörr och en ugnslucka utan att påverka annat än ankan i ugnen, och en stackars kvinna i nöd räddas när hon faller från rymden… Ingen verkar ha påmint manusförfattarna om fundamentala saker som atmosfärer, vakuum eller gravitation för den delen.
Superman II knyter dock an till den första filmen på bästa tänkbara sätt, skurkarna introduceras till och med i inledningen av Superman: The Movie, och det är för att de spelades in så gott som samtidigt. Tydligen var planen att göra ett tretimmarsepos av del ett och två, men det blev inte så av ekonomiska skäl. Ett regissörsbyte senare blir resultatet mindre sammanhängande än planerat. Reeve själv höll tydligen tvåan som sin favorit och det förstår jag för hans roll är inte lika endimensionell som i första filmen.
Film tre och fyra är katastrofala. Den enda anledningen till att jag inte stängde av var att jag bestämt mig för att se vart det här spektaklet skulle ta vägen, för jag var ganska färdig halvvägs genom tvåan. Där den första filmen känns sevärd och rimlig utifrån sitt kontext – det är en tolkning av en serietidning som i sig är totalt åt helvete orimlig – så är tvåan rimlig enbart för att den driver storyn vidare och är mer av samma, tills den spårar ur totalt. Men, som filmer, så är del ett och två inte utan existensberättigande – jag förstår att jag gillade det här som grabb.
Superman III är däremot hopplöst dålig på alla sätt. Det finns ingen stringens i manus, Richard Pryor överspelar (vilket Reeve hade åsikter om) och skurken är en dålig Lex Luthor-kopia för jag antar att Gene Hackman inte ville göra en film till just då. Det finns ingenting att ta med sig från den här filmen, den är så kalkondålig att den inte ens blir humor. Så döm om min förvåning när Superman IV: The Quest for Peace visar sig vara på samma nivå som Superman II. Kanske är det för att jag bara sett bitar av den tidigare, eller så är det för att jag är vuxen nu och kan uppskatta vad de gör med oron för kärnvapenkrig, något som vår hjälte ger sig in i, eller så är det för att trean var så katastrofal och Gene Hackmans återkomst är uppskattad. Reeve hade inte tänkt återkomma själv efter Superman III men de lyckades övertala honom genom att ge honom mer påverkan på filmens manus, vilket är varför vi har de teman som vi har. Lex Luthors skapelse Nuclear Man, en Superman-klon kokad i vår sol med kärnvapen och Stålis-DNA, är tidstypiskt klädd och det blir förstås humoristiskt dålig när det är slagsmål på månen, med USA-flaggan och allt, men det känns ändå rätt för vad det här är för något: filmer baserade på en serietidning som, i originalform, inte utmanat någonting alls.
Det är där det landar, att de här filmerna inte utmanar. Barn ska kunna se dem, det finns ingen riktig ondska, bara clowner som vill illa. I fallet Superman III finns det knappt ens det, en film så dålig att den stoppade Supergirl från att visas på bio (en film som tydligen hittade ut på DVD och som jag inte sett, för övrigt) för ingen gillade den. Ironiskt nog var Reeve själv mest kritisk till den fjärde filmen, och även om den inte är något speciellt så kan samma kritik framföras mot del tre, men det var förstås fler saker som spelade in här, inte minst det faktum att den inte var någon succé i biograferna.
Det är lustigt, Hollywood kommer alltid tillbaka till Superman och Batman, men det är Marvel som lyckats skapa någon form av universum som folk följer slaviskt. Iron Man var något av en B-hjälte i Marvel-stallet innan Robert Downey Jr. klev in i rollen, och jag känner ingen som läste Thor eller Captain America när jag var liten. Nej, det var just Superman och Batman, samt förstås Spider-Man som förvisso är Marvel men intressant nog inte riktigt är med i filmuniversat eftersom Sony äger filmrättigheterna och lånar ut Tom Holland i Avengers-filmerna.
Jag lovar, jag är egentligen inte särskilt intresserad av superhjältefilmer. Förutom som koncept och metod att berätta historier över tid – då finns det mycket att tänka på och prata om. Det är nog historieberättaren i mig som vill analysera vidare, se vad de gör.
Och jag börjar bli intresserad igen, ska erkännas. De senaste vettiga filmerna baserade på DC Comics-karaktärer var Christopher Nolans Batman-rullar, och jag har inte sett en bra Marvel-film sedan Avengers: Endgame. Ärligt talat har jag inte sett så många, mest stängt av dem. Det är inte ett bra betyg. Men nu verkar det bubbla igen, med den nya Superman-rullen och Marvels Thunderbolts, som förvisso inte är någon succé annat än bland kritikerna, och den omtalade Robert Downey Jr-comebacken som sagt. Det är roligt, det är vågat, det skakas om litegrann. Kanske, i alla fall.
Allt som inte hände efter Superman: The Movie med andra ord.
Christopher Reeve är dessvärre inte med oss längre. Hans insats genom de här fyra filmerna är svår att kritisera dock. Det är glimten i ögat och precis så mycket dråplig humor och stundtals slapstick som behövs, alltid uppblandat med ett bländade leende. För mig kommer han nog alltid vara Superman, på film. Med det sagt så antar jag att det bara finns en sak att göra de kommande kvällarna, och det börjar med Superman Returns. Jag tror jag bävar, litegrann.