Adjö Picard

Hej,

Det var ett tag sedan jag skickade ett av de här. Från en gång i veckan till månadsvis tänker jag är ett bra steg i det här läget. Det kan, och kommer, ändras, som sig bör. Alltid i förändring, stå aldrig still och allt det där.

Jag provar ett nytt format här. Berätta gärna vad du tycker, med ett svar på det här mejlet om du läser i inkorgen, eller på någon av de andra kommunikationskanalerna.

Adjö Picard

Sir Patrick Stewart har gått bort i veckan, 86 år gammal. Det var Alzheimers som tog honom till slut men åldern hjälpte så klart inte till.

Patrick Stewart är mest känd som Jean-Luc Picard i tv-serien Star Trek: The Next Generation med tillhörande filmer, men han briljerade (som alltid, ska tilläggas) även som Charles Xavier i lite för många X-Men-filmer, var med i David Lynchs tolkning av Dune och röstskådespelade i American Dad. Och just det, han spelade teater också. Det är ett skådespelarvärv att vara stolt över.

Mest imponerande tyckte jag dock att Stewart var utanför allt det här. Gör en sökning på citat, läs hans uttalanden om feminism och mänskliga rättigheter, se den underbara relationen han hade med en annan Sir, nämligen Ian McKellen (som garanterat inte mår särskilt bra just nu). Det är vackert att se, Stewart slår mig som en av de bra människorna, en som borde fått stanna lite längre, även om 86 år är en respektabel ålder.

Sociala medier är fulla med hyllningar, med tårar och med RIP hit och dit. Meningen är mer eller mindre ärlig eller djup, men det råder inget tvivel om att Stewart nådde såväl fans som tittare och åskådare med sina rolltolkningar. Mig nådde han nog mer som person, även om jag alltid uppskattat honom när han medverkat i filmer och tv-serier.

Jag tänker inte citera Ian McKellens ord om sin vän, du kan läsa dem på X eller Instagram. De känns ärliga och nära, men de är sådär brittiskt återhållsamma. Det här känns dock:

He wore his heart on his sleeve, which made him a man to rely on, to admire and in my case, love.

Sir Patrick Stewarts sista avtryck på kulturvärlden, efter sin död, blir i The Avengers: Doomsday.

iPhone Duo är här och jag gillar den, så här en vecka senare. Apparna är inte anpassade och det händer lite konstiga saker, den är nog för tung och allt tjafs om nanoskärmen är uppåt väggarna fel. Polishen och buggtätheten är typisk Apple, men det som gör att den stannar i fickan när Honors vikbara V3, som är mindre och lättare, inte gjorde det, är iOS-ekosystemet och formfaktorn. Utfälld stående är det här en krympt iPad, perfekt för läsning, vilket är precis vad jag ville ha.

Halloween på Tivoli i Köpenhamn var något extra. Vi (jag, Helena och Max) var där för Max är något Halloween-fixerad, om man säger så. Imponerande ljusshow, fantastiskt pynt, och allmänt bara sådär nöjesparksmysigt som det kan bli.

Jag var i Prag med Jesper och badade i öl. Det låter som något man säger, men vi var faktiskt på ett ölspa och det var helt ljuvligt att ligga i en maltig tunna, gjorde underverk för huden. Naturligtvis skadade det inte att vi hade varsin tapp med fri tillgång bredvid karet...

Det blev tolv poster på TDH.se förra månaden. Min tanke är att komma igång med bloggandet igen, så sakteligen. Jag använder det som en övning för att skriva mer, det har nämligen inte varit så mycket med sådant på sistone. För mycket jobb och annat, tufft bara, men nu har jag en deadline i slutet av november som jag behöver klara, så det finns inte mycket annat att göra än att ta till alla knep jag kan. Fler bloggposter är ett av dem.

Jag hoppas det här var trevlig läsning. Räkna med ett nytt brev från mig i början av december. Tills dess, försök njuta av höstens alla färger innan de försvinner. Mörkret är inte långt borta nu, vi behöver allt positivt vi kan tänka oss.

– Thord