19 oktober, 2007

Tre skivor: The Hives, Staireo, och Amy Winehouse

Jag fortsätter musikrecensionsserien som startades förra fredagen. Målet är att publicera en Tre skivor-post varje fredag, så tipsa gärna om plattor jag borde kolla in.

Dagens trio följer!

The Black and White Album av The Hives

The Black and White AlbumThe Black and White Album är det bästa från The Hives så här långt. Det är skönt att, efter adrenalinpumpade dryga halvtimmen Tyrannosaurus Hives, höra att bandet utvecklas, finner en form och kan göra en varierad platta. Visst känner man igen sig stundtals, det tajta punkrockiga Hives-soundet tittar fram i flera låtar, exempelvis inledande Tick Tick Boom, Return The Favour och Square One Here I Come. Det lustiga är att även om de här låtarna är bra, så är de bland det svagaste av skivans fjorton spår.

Try It Again – och jag tänker inte googla vem de samarbetat med kring just den låten bara för att låta flashig – är en riktigt skön rocklåt med härligt cheerleaderskrikig kör i refrängen. Jämte It Won’t Be Long är den bäst på plattan, nämnda låt släpper rentav in syntharna – ett inslag som förvisso var rätt väntat från The Hives om ni frågar mig, precis som hiphopparna är de nya hårdrockarna, så kommer de smygande utifrån. För övrigt så är rosade You Got It All… Wrong lite i samma anda, bara inte lika mästerlig.

Det finns en hel del grymma låtar, vissa mer experimentella än andra – i The Hives-sammanhang då alltså, David Bowie skulle knappast förvånas av stegen man tagit. Beatet i Giddy Up är skönt, skräckfilmspastischen i instrumentala A Stroll Through Hive Manor Corridors är mjugg, och Puppet On A String får mig stundtals att tänka på – hör och häpna – Bob Dylan, antar att det är sångstilen här och var som ger Highway ’61-vibbar.

Jag är, som synes, inte missnöjd, inte alls. The Black and White Album är ett givet köp, och jag tror minsann jag skall kolla The Hives live nästa gång de är i krokarna. Så bra är det.

Mer! Recensioner: DN, SvD, Sydsvenskan, dagensskiva.com · Bloggar!
→ Köp The Black and White Album hos CD-Wow, Ginza eller CDON.

Multi De La Tjossa av Staireo

Multi De La TjossaStaireo tar ett rockigare steg, gubbrockigare sade Alex, med Multi De La Tjossa. De är stora i Japan, hoppas videon går hem där. Plattan är inte släppt här än, det är en japansk utgåva.

Börjar bra. Live In A Bottle har lite ös, King Of Golden Days är riktigt bra – bäst på plattan rentav – och det finns en handfull bra låtar till utöver det. Åtta stycken, faktiskt. Vilket för mig till skivans största problem, nämligen att den är sexton låtar lång (två är i och för sig bonuslåtar), och sex av dem skulle kunna strykas rakt av. Det blir sällan dåligt, men det drar ned tempot och lusten att dra på Multi De La Tjossa. Onödigt, producenten borde sett det här.

Det stör mig extra mycket när man hör den sköna Last Monday-refrängen, trumdunket i Won’t Stop, och all potential som faktiskt finns här, men dränks i låtar som borde förpassas till ett demoband och intet mer.

Mer! Bloggar!

Back to Black av Amy Winehouse

Back to BlackSoulsångerskan Amy Winehouse är ett hett ämne just nu, inte minst efter den tydligen rätt svajiga spelningen i Köpenhamn häromdagen – och nu senast gripen för narkotikabrott på ett hotell i Norge. Kanske är det sådana saker som ser till att finska HIM gör nästa Bond-låt, vad vet jag?

Jag har lyssnat en del på limited edition-versionen av Back to Black, vilken har fem livelåtar från en spelning i Berlin utöver de tio från vanliga versionen. Det är skönt, för det understryker att Amy Winehouse är en sångerska som håller, den karaktäristiska rösten är inte bara en filterorgie i producentens snordyra mixerbord, utan åtminstone någorlunda äkta.

Så jag gillar det, när jag är på rätt humör. Rehab, vilken även släpptes som singel, är skön, bra gung och väldigt svart. Det glada draget ur nästan jazziga Tears Dry On Their Own känns som en härlig kontrast till låtens innebörd – bäst på skivan. Tyvärr är det ingen låt som riktigt når dessa båda, om vi inte räknar liveframförandena då, där sköna Valerie – även med på Mark Ronsons Versions – även står ut. Å andra sidan är det ingen som utmärker sig på det negativa viset heller.

Rödvinsplatta, på gott och ont.

Mer! Recensioner: dagensskiva.com · Bloggar!
→ Köp Back to Black hos CD-Wow, Ginza eller CDON.

Tankar och funderingar? Prata med @tdh på Twitter, eller annorstädes.