Men störst är iCloud, ersättaren till MobileMe. Och tjänsten är gratis.

Apple har en rejäl genomgång av iCloud på sin webbplats så jag nöjer mig med att påpeka storheterna som jag ser dem:

• Synk av appar, appdata och enhetsinställningar.
• Synk av kalender, kontakter och e-post – gratis.
• iTunes in the cloud är briljant.

De båda första punkterna kräver inte så många ords beskrivning. Att kunna synka appdata på det här viset är förstås underbart, äntligen blir iOS-prylarna lite mer trådlösa. Och synken av kalender, e-post och så vidare har varit enda anledningen till att betala för annars tveksamma MobileMe – nu blir det gratis och tillgängligt för alla. Du får rentav en me.com-adress med.

Synken av iTunes är dock det stora. Ditt iTunes-bibliotek kan nu sprida sig på upp till tio enheter, vilket är underbara nyheter. För oss som fortfarande inte kan byta helt till strömmande tjänster som Spotify så är det här fantastiskt lovande. Enda orosmålet är utrymmet, för det talas om att du bara får synka 20 000 låtar. I detta nu, på ett försenat tåg från Norrköping, hittar jag inte uppgiften på Apples sajt men om så är fallet så är jag lite orolig. För mog räcker nämligen inte 20 000 låtar långt, jag behöver mer utrymme.

På tal om utrymme så ingår 5 GB i iCloud, men bara för extrasaker. Inköpt musik, appar och även upp till 1 000 foton räknas inte där. Då räcker det en bit, men självklart kommer du kunna köpa mer utrymme om du vill. Just nu har jag 100 GB på Dropbox och såvida iCloud inte erbjuder mer och/eller har snabbare synk så kommer jag inte byta.

Slutligen, det absolut häftigaste med iTunes in the cloud, nämligen iTunes Match. För $25 per år kan du få dina inköp utanför iTunes att ”matchas” in, vilket betyder bra ljudkvalitet och en låt i iCloud. För låtar som redan finns att köpa i iTunes Store finns redan i iCloud, och då behöver du inte ladda upp dem. Underbart smart, och precis vad som ryktats om tidigare. Låtar som inte finns i iTunes Store kan laddas upp så att du kan synka dem via iCloud, så du är inte begränsad till utbudet i iTunes Store. Det är förstås därför iTunes Match kostar pengar, för att skivbolagen ska ha sin beskärda del av all piratkopierad musik du kommer ladda upp. Och för de av oss som rippat köpa skivor men vill ha iTunes Match så tjänar skivbolagen ytterligare en slant. Förloraren är konsumenten, men jag är likväl positiv så det kan ju inte vara så hemskt illa?

Vad saknar jag då? Möjligheten att strömma musik förstås, för som det låter nu så synkar man ner låtarna till enheterna. Det gillar jag inte, jag skulle vilja strömma när jag vill, och synka för offlinebehov när det passar bättre. Amazons lösning stödjer det, exempelvis, så förhoppningsvis är det något som kan tänkas komma från Apple med. Spotify behöver mer andra ord inte oroa sig direkt ännu.

Först i höst släpps iCloud för fullt, men nästa iTunes-version ska släppa en del av tjänsterna. Välkommen till molnet Apple, även om det är med små steg jämfört med vad andra aktörer gör.

Spotify kommer däremot tjäna på det, på kort sikt. Lägre kostnader eftersom gratiskontona inte drar lika mycket längre, och många kommer trots allt gå till något av betalkontona för Spotify är en del av deras vardag. Har du förlitat dig på Spotify det senaste året så betyder det att din musiksamling saknar ett års musik, då är det lättare att bara betala.

På lång sikt, däremot, kan det här vara början på slutet för Spotify. Nu skiljer man sig nämligen inte ett dugg från konkurrenterna, som kräver betalkonton för att du ska få strömma musik. Gratiskontot var en ingångspunkt som andra saknade, nu är man en i mängden.

Så varför gör man det här? Jag gissar på att det är lika delar påtryckningar från skivbolagen, som den stundande USA-lanseringen. Min teori är att Spotify är rädda att inte klara av anstormningen av gratiskonton i USA, och därför begränsar dem för att lättare kunna räkna och därmed balansera driften samt kostnaden för den.

Köper du ett premiumkonto hos Spotify, eller betyder de begränsade gratiskontona att du flyttar din musikkonsumtion till någon annan tjänst eller lösning?

Wow. Jag vill ladda ner det här.

Kanske är det här början på något större, för om Apple kan få de envisna teknofoberna att gå med på digital försäljning av sin musik via iTunes, då kanske det beryktade iTunes-molnet som ska äta Spotify levande kan fungera? Kanske är det här sparken i baken som skivbolagen behöver, väckarklockan som får dem att inse att Apple inte bara äger musikdistributionen, de är även en viktig kugge i branschens överlevnad som den ser ut idag?

Det är klart, så blir det bara om Apple själva tänker följa med i utvecklingen på den fronten. Det är lite 50/50 på den fronten idag, skulle jag vilja påstå.

Företagarföreningen Avenyn och andra lobbyister har i stillhet förmått Göteborgs kommun att rösta igenom en lag som är helt uppåt väggarna. Anledningen sägs vara att anställda i butikerna på Avenyn och i Femman blir störda av att höra samma låtar om och om igen. Det talas om tortyrlika förhållanden.

Det är så klart hemskt för anställda i butikerna som får höra samma sak om och om igen.

Så stäng av radion och slopa julmusiken?

I en artikel i GP pratar får vi lite olika perspektiv på problemet, för det är tydligen ett sådant. En butiksägare säger ”äntligen” för han är trött på att höra musiken i sin butik hela tiden. Det kan man förstå, för all del.

Men jag är trött på att se snaskiga kvällstidningsrubiker om Michael Jacksons död vart jag än vänder blicken. Ska vi förbjuda det med?

Eller: sedan när blev ett intresse det enda som räknas?

Torbjörn flyttade till Göteborg för några månader sedan och försörjer sig på att spela musik i det offentliga rummet.
Även han har hört talas om den nya lagen. Nu hoppas han att protester ska få politikerna att ändra förslaget. Själv har han gått med i en grupp på Facebook som protesterar mot lagen.

- Jag tycker det är löjligt. Att folk som spelar seriös musik inte ska få spela är bara fjantigt.

Torbjörn gör samma misstag som Göteborg. Han tror sig kunna avgöra vad som är seriös musik.

Musik är en fråga om smak. Det är en uttrycksform, och det är ett sätt att försörja sig. Ibland har det ett allvarligt budskap, ibland är det flams. Bra eller dåligt, det hör faktiskt inte hit.

Jag får säga vad jag vill, men inte sjunga det?

Ibland blir det påtagligt vilket äckligt samhälle som skapas runt oss. Jag hade ingen resa planerad till Göteborg, och inte blir det någon nu heller. Inte så mycket för att jag skulle sakna gatumusikanterna vid ett besök, troligtvis skulle jag inte ens märka att de saknades, men det är principen.

Usch.

Artisternas debattartikel avslutas för övrigt så här:

Orimliga regler är till för att brytas, vi uppmanar alla göteborgare att damma av instrumenten och spela på gatorna i sommar. Och fortsätta tills förbudet tas bort. Det tänker vi göra!

Det låter rimligt, motreaktioner är alltid ett bra sätt att uppmärksamma en felaktighet. Ungefär som när det fildelas och laddas ned för att skivindustrin inte vill anpassa sig till de nya tiderna?

Retoriken känns onekligen igen.

Uppdaterat! Det har förstås startats en namninsamling, skriv under den om du tycker det här är uppåt väggarna.

1. Utbudet är bra, men allt finns faktiskt inte där. Skivbolagens fel så klart.
2. Jag kan inte köpa musiken. Ska tydligen vara på gång.
3. Spotify är fast i datorn (eller hemstereon), men när jag är ute då?

Nummer 3 verkar vara löst, i alla fall till Googles mobiloperativsystem Android.

Den här demon är lite lång, 8:24 minuter rentav, men väl värd att titta på. Spotify-applikationen till Android strömmar nämligen inte bara datan över mobilnätet, utan det finns synkroniseringsstöd så att du kan lyssna även om du inte är online med mobilen.

Och det är så Spotify, tillsammans med mobiltelefonen, faktiskt kan skada de mobila musikspelarna, med Apples iPod i spetsen. Tur för dem att Spotify även ska komma till iPhone…

Bonus! Fetare ljudkvalitet för oss premiumtyper. Det ni!

–  Trenden är klar, nya försäljningsställen som Media Markt och Skivbolaget är tecken på det, säger Thomas Jägerman, försäljningschef på skivbolaget Universal Music.

Som musikälskare ryser jag ju lite av det här, men bilmackseffekten – vilket egentligen betyder lägre priser och mer spridning (musik finns ju överallt) – handlar ju mycket om att ge folk vad de vill ha, och ”folk” har inte bra smak.

Så, DÖH!! moment #2:

Skivsläpp av storsäljare som U2 och Bruce Springsteen och artister från Melodifestivalen anger många i branschen som en av orsakerna till ökningen. Bilmackseffekten har också spelat in, på Statoil har försäljningen ökat 200 procent mellan den 1 januari och 31 maj.

Och slutligen, DÖH!!! moment #3:

– Man kan säga att tiden har hunnit ifatt priserna. Fackhandeln har inte kunnat höja priserna på många år, konsumenten upplever inte längre priset som så högt, säger han.

Hälften av musiken jag köper är på CD, men det handlar mest om att priset på iTunes är onödigt högt. Helst skulle jag ladda ner allt, skivan åker nämligen bara in i datorn för konvertering till mp3, sedan hamnar den i någon låda någonstans.

Jag har tidigare skrivit om vad skivindustrin borde göra, det gäller och håller fortfarande.

Det bryr jag mig inte om, precis som många andra likt mig.

En hel del lär dock ogilla Chinese Democracy på riktigt. Det är extremt mycket av allt, det är inte Use Your Illusion III, och det är definitivt inte Guns n’ Roses som de var en gång för länge sedan. Därför kommer Chinese Democracy få det tufft, har det redan tufft, och därför kommer folk vara besvikna.

För att de inte fattar, för att de drömmer om en nostalgitripp, istället för att fortsätta leta efter något nytt.

Det är av samma anledning som Alice Cooper-fansen kan muttra över varför det inte är ”School’s Out” och ”Poison” om och om igen, bara för att – gud förbjude – den stackars artisten har vågat sig på ett annat sorts album.

”Gör som du gjorde förut, förnya dig inte, det blir bara sämre, jag hånglade till den här låten!”

För mig är det tragiskt. Jag har hundratals plattor och har hört tusentals fler än så. Vissa tycker jag bättre om än andra. Har jag dem på repeat hela tiden? När jag var tolv älskade jag Bryan Adams, inte är det Reckless och ”Summer of ’69″ för hela slanten när iTunes går igång för mig. Ibland hänfaller jag till just nämnda skiva, men det är till största del därför att det är en bra rockplatta, inte för att jag minns hur mycket jag dyrkade den när jag var liten, med freestyle och kassettband och allt vad det var. Good times, visst, men nu råkar det ha hänt en del sedan dess.

Precis så är det med Chinese Democracy.

Vad jag tycker är mest beklämmande med slentriansågningarna av skivan som är ett skämt, ett misslyckande presterat av ett uppblåst ego, är att man glömmer bort musiken.

Ja, den är mycket. Nej, skivan är inte för alla.

Självfallet skall det experimenteras, provas, mixtras, och misslyckas.

Men du, musikjournalist som just delat ut en etta eller tvåa till Chinese Democracy, som hoppades på en jämnare ljudbild eller mer av Guns n’ Roses som du minns dem. Minns Appetite for Destruction, debutplattan, och steget till Use Your Illusion-skivorna. Knappast resultatet av konformerande toner, inte sant?

Självfallet skall det experimenteras, provas, mixtras, och misslyckas. Utvecklingen skall gå framåt, inte kräftgång. Det är inte bara nya artister som skall försöka förnya sin genre, gamla hundar skall inte lära sig sitta – de skall slå frivolter och rusa vidare i jakt på något nytt.

Nostalgi är nog så trevligt en fredagskväll framför brasan med en flaska vin. Håll det borta från musiken bara.

Jag återkommer med mina synpunkter på Chinese Democracy, garanterat fria från rosa fluff och drömmar om världens största hårdrocksband som var.

Jag undrar just hur en Bond-låt signerad White kommer låta? Får vi distade och spetsiga gitarrer tro? Jag tvivlar, Bond-låtar är närapå en egen genre. Spännande blir det i alla fall.