Först: en URL-förkortare är en tjänst som tar en lång URL (alltså en webbadress) och gör en kort version av den, alltså en extern tjänst. De började dyka upp för tjänster som har teckenbegränsningar, exempelvis mikrobloggar som Twitter, där man inte vill att halva utrymmet ska tas upp av en matig URL.

Flera problem med dessa tjänster lyfts fram, typ ”ser inte vart länken pekar”, ”yttre tjänst som kan ställa till problem”, ”används för spam” och så vidare. Alla stämmer, men är tillfälliga problem.

Framtidens URL-förkortare är

• direkt integrerade i tjänsterna (dvs. Twitter kommer ha en egen)
• direkt integrerade i webbläsarna så att de dechiffreras i realtid (finns tillägg etc. för det redan)
• bara nyttjade via mobila gränssnitt där teckenbegränsningen är relevant

Låt oss ta Twitter som exempel. När du läser på webben eller i en extern applikation där 140-teckengränsen är irrelevant, så skrivs hela webbadressen ut. Däremot, om du läser via SMS (vilket inte går i Sverige just nu, men är stort i USA), eller på en mobiltelefon, så får du den komprimerade varianten av webbadressen för att spara utrymme. Smartphones och liknande mobila enheter med lite större skärmar klarar av normala länkar, det är bara old school-mobiler som behöver den kortade varianten.

De här tjänsterna, de externa som finns idag då, fyller en funktion. Den kommer dock vara ytterst tillfällig, för alla webbtjänster med självaktning kommer ha en egen lösning. Det gäller för övrigt tryckta publikationer med – jag suckar lika tungt varje gång jag ser en adress till en YouTube-video i en krönika, vem ska knappa in den egentligen? Det är inte ens nämnvärt komplicerat att skapa och driva en sådan här tjänst, och är den dessutom bara för eget bruk – alltså inte öppen för alla – så finns det egentligen ingen ursäkt.

Externa URL-förkortare kommer finnas kvar därför att de kan erbjuda tjänster som en yttre part, saker som statistik och liknande, samt vara intressanta för mindre publicister. Däremot tror jag tiden då vi ser TinyURL-länkar överallt går mot sitt slut, såvida Twitter inte köper dem förstås. Vilket troligtvis inte är en dålig idé…