Det är också det mest intressanta med Chromebook.

För något år sedan hade jag varit exalterad, jag älskar webbappar och vill lagra allt i molnet för snabb åtkomst överallt. Så det gör jag, med Dropbox och andra lösningar. Tyvärr är webbappen som koncept för oputsad för mig. Gmail är bra, men ser ut som stryk och är dåligt anpassad för högre upplösningar. Google Docs är bra, men buggar lite för ofta. Google Calendar är bra, men suger i mobilen.

Och var är mina lösningar för bildbehandling, var är kodeditorn, var är allt det där jag behöver för att jobba professionellt? Det finns försök, jag vet – de är inte bra nog.

Jag älskar fortfarande webbappar. De är bara lite för underlägsna välgjorda program.

Chromebook är ett laptopkoncept som bygger på Chrome OS, som i sin tur är ett operativsystem som startar webbläsaren Chrome. Den är bra, den använder jag. Det betyder också att alla häftiga synkroniseringar av bokmärken och webbappar, de har jag redan.

Varför ska jag ha en Chromebook? På vilket sätt är den ett seriöst alternativ till min Macbook Air? Den startar också snabbt, jag kan vara i Chrome på dryga tio sekunder, synkroniserat och klart. Hela köret. Det inkluderar inloggning.

Och när webbapparna inte duger? Då startar jag programmet som löser mina problem.

Google är mästare på fina videor, de presenterar konceptet väldigt bra. Men vet ni, de jämför sig med gårdagens Windows-burkar och de notoriskt långsamma uppstartstiderna. Morgondagens datorer har inte sådant, Macbook Air är ett bevis på det och det är generaton 1 i framtidens laptop.

Chromebook skulle ha kommit för ett par år sedan. Nu är det lite för lite, lite för sent – det har Google själva sett till med webbläsaren Chrome.

Och då har vi ändå inte talat om alla tablets som kommer göra allt som Chromebook gör inom en snar framtid. Det med ingen uppstartstid alls, de är alltid på.

Så nej, ingen Chromebook för mig tror jag. Jag föredrar en riktig dator med Chrome.

Nog om det. Den här posten finns för att Joakim Jardenberg funderar kring iPaden och konstaterar att hans användande minskar. Så var passar paddan in? Det här kan jag konstatera, som haft först wifi-modellen och sedan månader tillbaka kör 3G-diton.

• Jag läser mer via RSS tack vare att iPaden passar utmärkt i soffan.
• Jag läser fler långa artiklar och bloggposter, av precis samma skäl. Plussa med Instapaper och världen blir lite bättre.
• Jag skriver mer tack vare iPaden, genom att lura mig själv förvisso, men det är slutresultatet som räknas.
• Jag är borta från en traditionell dator ännu lite mer varje dag.
• Jag använder iPaden för att visa skisser för kunder.
• Jag gör mockups på iPaden, dock inte i samma utsträckning som på papper.

Jag provade ett tag att köra all e-post på iPaden, men faktum är att iPhonen är svårslagen där. Inte för att det fungerar bättre, utan för att jag har lättare att dra upp den och svara på några mejl varhelst jag är. Värt att komma ihåg är att min inkorg är något av ett inneställe för webbens alla e-brev och jag nödgas svara mestadels kort, det påverkar nog.

Så här skriver Jocke:

Men i mitt nuvarande liv, med min nuvarande setup – så är den faktiskt ganska överflödig. Jag ser samma symptom hos många andra.

Våra setups är inte helt olika, ska tilläggas. Jag jobbar med en 17-tums MacBook Pro när det är design och kod på agendan (på kontoret). Skriver gör jag på en 11-tums MacBook Air (som har ersatt min gamla Air), i en Moleskinebok, på min iPhone (kortare saker), samt – just det – på min iPad. Jag skrev mer på iPaden innan 11-tummaren släpptes, för det är trots allt viss skillnad på att dra med sig en 13-tummare och en 11-tummare, och det är lite make or break däremellan för mig, men trots det skriver jag fortfarande en del på min iPad. Varför? Jo, för ju fler verktyg du har att uttrycka dig i ord på, desto mindre trött är du på dem när du sätter dig ner. Lura huvudet, det är allt det handlar om. Jag kan vara helt slut och ha negativa vibbar på min Air, för där har jag kämpat med ett frilansgig som inte vill som jag, men när jag sätter mig vid iPaden så får jag andra associationer. Hacka livet…

Min iPad används för läsning, för lättare surfande i soffan, samt för skrivande. Det sistnämnda är det man kan tänkas ha svårt att förstå, så vi kör en punktlista till.

• Jag skriver snabbast på min MacBook Air. Den gamla, ärligt talat, för den nya sitter inte riktigt än, men det är bara en tidsfråga.
• Min iPad är god tvåa. Vi talar om 80% av hastigheter på det engelska tangentbordet. Det svenska sitter inte än, om det är en mjukvarufråga eller bara så att de extra tangenterna tar upp för mycket plats vet jag inte, vi får se.
• Min iPhone är nästan lika god trea. Runt 70% av min normala hastighet kom jag upp i när jag testade tidigare, det har knappast försämrats.
• Pennan är sist, men det är mest en uthållighetsfråga. Jag blir trött i handen, där ser man vad ett liv av tangenter har gjort… Dessutom kan bara jag läsa vad jag skriver, bara en sådan sak!

För mig, som jobbar med text, så känns iPaden motiverad bara som superultraportabel skrivmaskin. Kafétiden för den är hotad, 11-tumsdatorn är helt enkelt nästan lika smidig, men det finns en plats däremellan ändå, mellan min MacBook Air och min iPhone. I framtiden kanske det blir ett bra bloggverktyg av paddan, men idag så är det för komplicerat att pyssla med bilder och det är något som man helst ska använda som bekant. Så länge är det läsplattan som ingen Kindle en Cybook någonsin kan bli, för den är öppen för allt online.

Mitt användande är lika högt idag som när jag fick den, kanske rentav högre. Om det betyder att jag har för mycket gadget-tid kan vi väl låta vara osagt.

Det är annorlunda med iPad. Den passar mig perfekt, och ni som läser TDH.me vet att den faktiskt lyckades leva upp till mina förhoppningar.

MacBook Airen är underbar, min kära skrivmaskin – det enda jag har med mig i datorväg, bortsett iPhonen då, till Chamonix (där jag befinner mig just nu, i goda vänners lag). Men iPaden hotar den, och det rejält, trots att det egentligen är en uppblåst Macifierad iPhone, låst till AppStore och allt.

Varför?

• För att jag skriver.
• För att jag surfar.
• För att jag läser.

Vi börjar med det minst uppenbara, alltså iPaden som skrivmaskin. Jag vill kunna ta med mig min skrivmaskin vart jag vill, och en iPad är lätt och smidig – till och med mer än vad Airen är. Lägg till Apples trådlösa tangentbord, även det litet och smidigt, tillsammans med iPad-dockan, så har jag en bra lösning för mitt skrivande. Tror jag.

”Surfar” är ett dåligt begrepp tycker jag, nätet är så mycket mer än hoppande mellan webbsidor idag, men i brist på annat så får det duga. Jag söker information, twittrar och facebookar, och en väldig massa andra saker online dagligen. Det fungerar hyfsat med iPhonen, speciellt om man tar hjälp av lämpliga appar för RSS-läsning till exempel, men med iPaden och dess större skärm så finns det ingen anledning att begränsa sig. Det låter ypperligt tycker jag, oavsett om det är på tåget eller i soffan. Jag vet, jag köpte en Kohjinsha med tryckskärm i Japan för två år sedan och ser fördelarna.

Slutligen, jag läser. Bloggar och böcker i mängder, Kindle bor i min iPhone, men den ligger synnerligen risigt till i och med iPad och Apples nya iBooks. Finns det bara tillräckligt många böcker så ser jag inte varför Amazon ska ha mina pengar, i synnerhet inte om jag kan läsa dem på såväl min iPad som iPhone.

Jag köper en iPad, med 3G så klart, när den kommer i april vilket är det senaste skriket enligt MacWorld. Om den faktiskt lyckas ersätta min Air återstår dock att se. Kanske Apple släpper en ny Air som får mig att vilja uppgradera.

I så fall gör det inget. Jag klarar nog av både en Air och en iPad!

Så ja, för er som följer mig på Twitter, Bloggy, Jaiku eller Facebook och kanske har varit delaktig i diskussionen om vilken MacBook Pro-modell jag skulle välja – här är svaret!

Så varför 17 tum istället för 15?

Resonemanget är egentligen enkelt, för även om jag kommer ha en stor fin extern skärm att jobba på när jag sitter vid skrivbordet, så vill jag inte tappa för mycket skärmyta när jag väl är ute och snurrar. Vilket blir allt oftare framöver som sagt. Visst, det här är en släpbar laptop, medan 15-tummaren nästan kan klassas som bärbar, men det är inte en maskin som jag känner att jag vill eller behöver ta med mig överallt. Det har jag ju min MacBook Air till, så klart.

Så blev det. Vi får se hur nöjd jag blir, men det är en läcker burk måste jag säga. Nu ska den bara sättas upp och allt från Mac Pron ska flyttas och så vidare. Alltid lika kul.

Stort tack till alla som chippade in och tyckte till om vilken modell jag skulle köpa! Era råd vägdes in, och uppskattades. Sociala medier är underbara, inte sant?

Det är jag inte.

Jag har trots allt skrivit sex kapitel på min Air och bara det gör den värd pengarna. Nu är jag kanske inte världens mest priskänslige person, men ändå. Jag är så nöjd jag kan vara, så om Jocke blev lite skak vid prissänkningen, trots mina tidigare försäkranden om att jag var nöjd med mitt köp, så kan han andas ut igen…

MacWorld skriver förresten att Apple skickar med en ethernetadapter. Till Air. Det är så ironiskt att jag inte ens tänker kommentera.

Jag var medveten om detta när jag drog upp plastkortet för att betala för min Air. Faktum är att jag hade lite ångest inför valet. Lite. Men i slutändan tror jag det var rätt för mig.

Det är nämligen så att jag ska skriva en bok. Flera, hoppas jag, men just nu är det bara en som jag bundit upp mig för. Den här tegelstenen innebär en hel del research och består idag av en tämligen omfattande disposition.

Till det finns det inget bättre program än Scrivener. Jag kommer säkerligen återvända till fördelarna med denna lilla guldklimp senare, men just nu får ni ta mitt ord på det – även om det kanske bara gäller mig – och bilda en egen uppfattning.

Scrivener finns bara till OS X, så min netbook var inget alternativ för skrivexercisen. Inte heller den väloljade blixten som står under skrivbordet, en Mac Pro med två skärmar just nu. Går hur bra som helst, snabbare än valfri Macbook eller iMac. Problemet är att jag inte vill sitta och skriva vid skrivbordet, i alla fall inte hela tiden. När jag är inne på slutsträckan i sommar, då vill jag inte behöva vara på kontoret över huvud taget.

Känslan av att vara mobil är uppmuntrande, även om jag förstås lurar mig själv. Hur ofta sitter man ute och skriver? Skärmblänk och allt vad det är? Nej just det, men det är känslan som är viktig här.

Här kommer vi till kärnan av varför det blev en Macbook Air framför en vanlig, mer förnuftig, Macbook. Den är mer mobil. Det skiljer ungefär sju hekto mellan mina alternativ (och ännu mer upp till whitebooken), samt en hel del tjocklek. Jag vill helt enkelt inte kånka på mer än nödvändigt, och med tanke på vad jag tänker göra på den, ja då spelar den förlorade prestandan (förhoppningsvis) ingen roll:

• Skriva i ordbehandlare och liknande.
• Surfa.
• Blogga (vilket förstås görs i webbläsaren eller i något lättviktigt program).
• Småkoda om det krisar.
• Beskära och rotera bilder.

Det sistnämnda är det tyngsta som står på agendan, och det är inte direkt krävande. Har förvisso nobbat Photoshop till förmån för Pixelmator för att vara på den säkra sidan, men ändå.

Så hur väl uppfyller den mina krav? Alldeles utmärkt så här långt, men vi får se vad jag tycker om någon vecka. För på måndag är det dags att börja producera på allvar, fram tills nu har jag mest konfigurerat och installerat det jag behöver.

Om du står inför valet så råder jag dig att känna på båda maskinerna, och sedan fundera på vad du verkligen behöver, hur beroende du är av faktisk datorkraft, samt hur priskänslig du är. Det är lätt att bli såld på en Air, verkligen, för den är läcker. Läcker och dyr.

Och antagligen lite dum att köpa, om man tänker efter. Men det tänker jag inte erkänna.