Två Twitter-konton är ingen bra idé. Det splittrar konversationen och det ena blir hela tiden underprioriterat, för var skickar jag den där smarta tweeten eller frågan? Tills nu har @tdh varit kontot som fått stiga till sidan, merparten av konversationerna är trots allt på svenska med svenskar. Samtidigt känns det väldigt dumt, ”TDH” är ju jag, mitt varumärke, så varför ska jag använda @tdhse då?

Dessa två saker har gjort att jag bestämt mig för att försöka mig på blott ett konto. Mitt nya huvudsakliga konto är @tdh, och den här helgen går åt till att följa ikapp samt informera twittrare som jag annars hade kommunicerat med via @tdhse. Naturligtvis behåller jag @tdhse, men det är inte där jag tänker prata och fokusera.

Så först: vill du följa mig på Twitter så följ @tdh. Du behöver absolut inte avfölja @tdhse, det blir något annat där senare, men samtalen och fokus ligger nu på @tdh. Dessutom: det här är ett experiment, faller det illa ut så återgår jag säkerligen till två konton.

Att gå från två skilda målgrupper – svenska och engelska – till en gemensam ställer förstås till det lite språkmässigt. Jag vet att Joakim @jocke Jardenberg har gått i samma banor och vi har talat lite om saken vid flera olika tillfällen. Ironiskt nog laborerar nu även Jocke med engelska tweets, när vi båda ställde frågan till våra respektive (och ofta överlappande, Bubblan ni vet) följare på Twitter hur de skulle reagera om vi blandade engelska tweets med svenska. Resultatet var uppmuntrande och fick i alla fall mig att ta steget till ett gemensamt och mer engelskt twittrande konto, något jag dragit på alltför länge.

Så hur kommer det fungera?

• Majoriteten av twittrandet blir på engelska för mig.
• Är ämnet bara intressant för svensktalande så twittrar jag på svenska.
• Svarar jag på en engelsk tweet så gör jag det naturligtvis på engelska.
• På samma sätt, svarar jag på en svensk tweet så gör jag det på svenska.
• Det går alldeles utmärkt att prata med mig på svenska eller engelska, välj själv.

Eftersom de enda som ser direkta svar (@replies) på Twitter är de inblandade, samt de som följer dem båda (det blir lite rörigt om diskussionen har flera inblandade), så finns det inget hinder med att svara på avsändarspråket, eller bryta ifrån det om man så önskar.

Ett av tre nöjen i helgen, Twitterkonsolideringen. Naturligtvis är det här i allra högsta grad ett experiment, och jag återkommer tveklöst med funderingar och slutsatser. Så länge hoppas jag vi ses på Twitter, jag heter som sagt @tdh där.

Här är en illa bevarad hemlighet: det här gänget är förbannat duktiga på vad de gör.

Björn för han är den tekniska klippa han är, Petter för att det bara funkade för oss och våra halvflummiga reportage, Jocke för att han är en sådär genomproffsig programledare i och omkring sändning, och Pernilla för att det antagligen är den bästa sidekick man kan tänka sig i sändning.

Alla talkshows (första, andra, tredje, fjärde, femte, sjätte) blev bra tycker jag, och inslagen fungerade i sändning. Det är synd att Yasuragis nät återigen var under all kritik, vilket gjorde att livesändningarna inte fungerade som de skulle, men kolla för all del i efterhand.

Så vad blev det av 24HBC, förutom en massa sändningar? Jo, ett gäng webbtjänster – här är alla länkade – och en väldig massa intressanta samtal i trevlig miljö. Allt snyggt roddat av .SE (med Janne Elvelid i spetsen) och tillhörande sponsorer, allt med grundaren Ted Valentins goda minne förstås. Missa förresten inte Ted och vinnarna av jurypriset i slutintervjun vi gjorde - Ted utvecklar dessutom tankegången i en bloggpost. Pitcherna, en minut för varje lag, är också en intressant upplevelse – finns på video. Läs även Jockes sammanfattning, han sätter som vanligt fingret på det mesta. Det finns även en förvånansvärt tom grupp på Flickr med lite foton – var du på Yasuragi och plåtade så lägg gärna till där.

Jag är nöjd och trött. Det var kul i år, trots att jag inte fick hacka något. Eller, det är inte riktigt sant – jag och Petter körde ett tolvminutershack för nedräkningsklockan. Alltid något.

I år ska jag dock inte bygga något, tävla om VC-pengar eller på annat sätt vara delaktig i 24-timmarsutmaningen. Istället är tanken att jag ska hjälpa Jocke och Björn med webbsändningarna från 24HBC, med reportage och kommentarer, och vad det nu kan tänkas bli. Det ska bli kul att uppleva tillställningen från den sidan, med en helt annan typ av press än den utvecklingsfokuserade.

Håll ögonen på 24hbc.se för mer information, länkar till webbsändningen och så vidare. Det drar igång söndag kväll, och håller på till tisdag och kommer säkerligen bli grymt.

Kuration är inte bara ett modeord. Eller curation är inte bara ett buzzword, om svenskan skrämde dig där.

Många av de artiklar som lyfts fram av Fredrik och Jocke, exempelvis, är redan i mitt flöde. Men mitt flöde är enormt och behöver övervakas löpande för att inte bli en ohanterlig best, och därför är den här typen av länksamlande poster så bra. Är jag efter kan jag lita på att de lyfter fram det tyngsta, mest viktiga – och Mark all as read-knappen är inte lika farlig längre.

Mellan RSS-strömmar, tweets, Facebook-uppdateringar passar länkposterna in alldeles utmärkt.

Vad som inte passar in? Traditionella medier såsom dagstidningar. De är inte snabba eller riktade nog för att vara med i mitt flöde. De kan bli en artikelkälla till följd av flödet, men det är åratal sedan de kunnat hålla en plats i RSS-läsaren, exempelvis.

De är inte bra nog.

Det säger en del, för enligt alla argument om gammelmedias (ett generellt en på alla sätt och vis välförtjänt epitet) roll handlar om kvalitet. Om redaktörer som gör texter bra, om research och om journalistiska värderingar – allt är saker jag håller med om, det här är viktigt.

Men när dagstidningarna likväl inte ens kan få en plats i min matiga RSS-läsare, och då gillar jag nyheter, då gör de fel. Inte jag, de gör fel, för de levererar inte den där berömda kvalitén.

Och jag börjar undra om något egentligen har ändrats. Det är lätt att bli blind, kanske gör de precis vad de alltid gjort, tidningsredaktionerna, men konkurrensen från andra håll (läs: ”internet”) har blivit så mycket bättre.

Det är en skrämmande tanke, för tänk vad vi tog som sanning och kvalitet för tio år sedan om det är sant.

Häromdagen visade dock Joakim Jardenberg (videodemo här) att det inte behövs något större programmeringskunskap, och med hjälp av det absolut starkaste verktyget vad gäller att lyfta fram nyheter ”byggde” han en svensk nyhetsdel i härliga iPad-appen Flipboard.

Dagens Flip är ett Twitter-konto, och som sådant kan du inkludera det i Flipboard. Till kontot skickar Jocke rubrik med tillhörande länk för nyheter han tycker är viktiga. Och vips är de i din Flipboard.

Briljant.

Det är förstås inte helt utan problem. Dagens Flip bygger helt och hållet å Jockes engagemang och även om han är oroväckande stabil så är det ett rejält åtagande. Den naturlig förlängningen torde förstås vara att aktivera fler kuratorer, kanske inriktade på olika områden?

Jag har själv tänkt i liknande banor, men då var det inte ett separat konto (som är bra ur varumärkessynpunkt och lätt att länka till) utan istället listor. Kanske är det den naturliga utvecklingen för Dagens Flip-konceptet?

Nog om det. Den här posten finns för att Joakim Jardenberg funderar kring iPaden och konstaterar att hans användande minskar. Så var passar paddan in? Det här kan jag konstatera, som haft först wifi-modellen och sedan månader tillbaka kör 3G-diton.

• Jag läser mer via RSS tack vare att iPaden passar utmärkt i soffan.
• Jag läser fler långa artiklar och bloggposter, av precis samma skäl. Plussa med Instapaper och världen blir lite bättre.
• Jag skriver mer tack vare iPaden, genom att lura mig själv förvisso, men det är slutresultatet som räknas.
• Jag är borta från en traditionell dator ännu lite mer varje dag.
• Jag använder iPaden för att visa skisser för kunder.
• Jag gör mockups på iPaden, dock inte i samma utsträckning som på papper.

Jag provade ett tag att köra all e-post på iPaden, men faktum är att iPhonen är svårslagen där. Inte för att det fungerar bättre, utan för att jag har lättare att dra upp den och svara på några mejl varhelst jag är. Värt att komma ihåg är att min inkorg är något av ett inneställe för webbens alla e-brev och jag nödgas svara mestadels kort, det påverkar nog.

Så här skriver Jocke:

Men i mitt nuvarande liv, med min nuvarande setup – så är den faktiskt ganska överflödig. Jag ser samma symptom hos många andra.

Våra setups är inte helt olika, ska tilläggas. Jag jobbar med en 17-tums MacBook Pro när det är design och kod på agendan (på kontoret). Skriver gör jag på en 11-tums MacBook Air (som har ersatt min gamla Air), i en Moleskinebok, på min iPhone (kortare saker), samt – just det – på min iPad. Jag skrev mer på iPaden innan 11-tummaren släpptes, för det är trots allt viss skillnad på att dra med sig en 13-tummare och en 11-tummare, och det är lite make or break däremellan för mig, men trots det skriver jag fortfarande en del på min iPad. Varför? Jo, för ju fler verktyg du har att uttrycka dig i ord på, desto mindre trött är du på dem när du sätter dig ner. Lura huvudet, det är allt det handlar om. Jag kan vara helt slut och ha negativa vibbar på min Air, för där har jag kämpat med ett frilansgig som inte vill som jag, men när jag sätter mig vid iPaden så får jag andra associationer. Hacka livet…

Min iPad används för läsning, för lättare surfande i soffan, samt för skrivande. Det sistnämnda är det man kan tänkas ha svårt att förstå, så vi kör en punktlista till.

• Jag skriver snabbast på min MacBook Air. Den gamla, ärligt talat, för den nya sitter inte riktigt än, men det är bara en tidsfråga.
• Min iPad är god tvåa. Vi talar om 80% av hastigheter på det engelska tangentbordet. Det svenska sitter inte än, om det är en mjukvarufråga eller bara så att de extra tangenterna tar upp för mycket plats vet jag inte, vi får se.
• Min iPhone är nästan lika god trea. Runt 70% av min normala hastighet kom jag upp i när jag testade tidigare, det har knappast försämrats.
• Pennan är sist, men det är mest en uthållighetsfråga. Jag blir trött i handen, där ser man vad ett liv av tangenter har gjort… Dessutom kan bara jag läsa vad jag skriver, bara en sådan sak!

För mig, som jobbar med text, så känns iPaden motiverad bara som superultraportabel skrivmaskin. Kafétiden för den är hotad, 11-tumsdatorn är helt enkelt nästan lika smidig, men det finns en plats däremellan ändå, mellan min MacBook Air och min iPhone. I framtiden kanske det blir ett bra bloggverktyg av paddan, men idag så är det för komplicerat att pyssla med bilder och det är något som man helst ska använda som bekant. Så länge är det läsplattan som ingen Kindle en Cybook någonsin kan bli, för den är öppen för allt online.

Mitt användande är lika högt idag som när jag fick den, kanske rentav högre. Om det betyder att jag har för mycket gadget-tid kan vi väl låta vara osagt.