– Vi anser att det strider mot de allmänna villkoren om att inte använda abonnemanget så att det orsakar oss skada, säger Erik Hörnfeldt på 3.

Det handlar alltså om att använda program som Skype och Viber för att ringa från din iPhone, exempelvis. Hörnfeldt levererar även den här otroliga liknelsen, och lovar att blockera IP-telefoni om det blir en vanlig företeelse:

– Att använda ip-telefoni är som att tjuvkoppla elmätaren hemma. Men vi har ännu inte gjort något för att hindra det.

Telenor blockerar IP-telefoni i vissa abonnemang tydligen, och Telia ska packetera om för att göra detsamma. Mobiloperatörerna vill verkligen tjäna pengar på mobilsamtal, föga förvånande. Och på SMS, MMS med mera, som bekant. Inget konstigt med det, så klart – vinstdrivande företag och allt det där.

Mobiloperatörernas agerande i den här frågan är oerhört kortsiktigt.

De tjänar nämligen pengar på bruket av Skype över 3G, för datatrafiken är sannerligen inte gratis för kunderna. Att de vill tjäna ytterligare genom att, tveklöst, sälja på oss tjänster för IP-telefoni (läs: du får ringa med Skype på 3G, grattis!), är på gränsen till kriminellt. Girigheten mäter inga gränser här, och då ska det tilläggas att vi redan betalar extra för att få överföra data över 3G-nätet utan att bli utfattiga för att de tar 20 kr/MB.

Mobiloperatörerna behöver verkligen förnya sitt tankesätt och vakna upp här. Er roll är inte densamma som den var för fem år sedan, allt har ändrats med iPhone och Android-telefonerna. Appmarknaden marginaliserar er, och de som inte anpassar sig kommer tappa den marknaden på sikt. Eller så här: hur glada var de mobiloperatörer som inte hade iPhone i början? Inte särskilt, och det här är större än det.

Begränsar ni användandet av de nya mobila enheterna på era nät, då väljer vi andra aktörer.

Och andra aktörer kommer att flyta upp, om marknaden finns. Frågan är bara hur lång tid det tar, och hur kartellartad mobilbranschen är. Just nu ser det mörkt ut, om uttalandena i DN-artikeln är någon form av riktlinje.

Den som tar täten och är modern i agerandet, istället för att agera som om det fortfarande var 1999, kommer ligga väldigt bra i framtiden. Något att tänka på, mobiloperatörer.

Nog om det. Den här posten finns för att Joakim Jardenberg funderar kring iPaden och konstaterar att hans användande minskar. Så var passar paddan in? Det här kan jag konstatera, som haft först wifi-modellen och sedan månader tillbaka kör 3G-diton.

• Jag läser mer via RSS tack vare att iPaden passar utmärkt i soffan.
• Jag läser fler långa artiklar och bloggposter, av precis samma skäl. Plussa med Instapaper och världen blir lite bättre.
• Jag skriver mer tack vare iPaden, genom att lura mig själv förvisso, men det är slutresultatet som räknas.
• Jag är borta från en traditionell dator ännu lite mer varje dag.
• Jag använder iPaden för att visa skisser för kunder.
• Jag gör mockups på iPaden, dock inte i samma utsträckning som på papper.

Jag provade ett tag att köra all e-post på iPaden, men faktum är att iPhonen är svårslagen där. Inte för att det fungerar bättre, utan för att jag har lättare att dra upp den och svara på några mejl varhelst jag är. Värt att komma ihåg är att min inkorg är något av ett inneställe för webbens alla e-brev och jag nödgas svara mestadels kort, det påverkar nog.

Så här skriver Jocke:

Men i mitt nuvarande liv, med min nuvarande setup – så är den faktiskt ganska överflödig. Jag ser samma symptom hos många andra.

Våra setups är inte helt olika, ska tilläggas. Jag jobbar med en 17-tums MacBook Pro när det är design och kod på agendan (på kontoret). Skriver gör jag på en 11-tums MacBook Air (som har ersatt min gamla Air), i en Moleskinebok, på min iPhone (kortare saker), samt – just det – på min iPad. Jag skrev mer på iPaden innan 11-tummaren släpptes, för det är trots allt viss skillnad på att dra med sig en 13-tummare och en 11-tummare, och det är lite make or break däremellan för mig, men trots det skriver jag fortfarande en del på min iPad. Varför? Jo, för ju fler verktyg du har att uttrycka dig i ord på, desto mindre trött är du på dem när du sätter dig ner. Lura huvudet, det är allt det handlar om. Jag kan vara helt slut och ha negativa vibbar på min Air, för där har jag kämpat med ett frilansgig som inte vill som jag, men när jag sätter mig vid iPaden så får jag andra associationer. Hacka livet…

Min iPad används för läsning, för lättare surfande i soffan, samt för skrivande. Det sistnämnda är det man kan tänkas ha svårt att förstå, så vi kör en punktlista till.

• Jag skriver snabbast på min MacBook Air. Den gamla, ärligt talat, för den nya sitter inte riktigt än, men det är bara en tidsfråga.
• Min iPad är god tvåa. Vi talar om 80% av hastigheter på det engelska tangentbordet. Det svenska sitter inte än, om det är en mjukvarufråga eller bara så att de extra tangenterna tar upp för mycket plats vet jag inte, vi får se.
• Min iPhone är nästan lika god trea. Runt 70% av min normala hastighet kom jag upp i när jag testade tidigare, det har knappast försämrats.
• Pennan är sist, men det är mest en uthållighetsfråga. Jag blir trött i handen, där ser man vad ett liv av tangenter har gjort… Dessutom kan bara jag läsa vad jag skriver, bara en sådan sak!

För mig, som jobbar med text, så känns iPaden motiverad bara som superultraportabel skrivmaskin. Kafétiden för den är hotad, 11-tumsdatorn är helt enkelt nästan lika smidig, men det finns en plats däremellan ändå, mellan min MacBook Air och min iPhone. I framtiden kanske det blir ett bra bloggverktyg av paddan, men idag så är det för komplicerat att pyssla med bilder och det är något som man helst ska använda som bekant. Så länge är det läsplattan som ingen Kindle en Cybook någonsin kan bli, för den är öppen för allt online.

Mitt användande är lika högt idag som när jag fick den, kanske rentav högre. Om det betyder att jag har för mycket gadget-tid kan vi väl låta vara osagt.

Twitter tar inte betalt för att du twittrar via SMS, men det gör däremot mobiloperatörerna, SMS kostar som vanligt alltså. Så tänk dig för.

I skrivande stund så påstår Twitter att jag inte kan ta emot tweets som SMS, men 3 skriver på Facebook att det ska fungera så förhoppningsvis slår det över snart. Eller så har de fått det om bakfoten. Kolla själv på twitter.com/devices för att se vad som gäller för dig.

Nu skulle jag väl i och för sig inte vilja ha mina tweets som SMS, inkorgen skulle bli tokigt full och det skulle tveklöst bli dyrt väldigt snabbt, även för mig som har några tusen SMS gratis. Så tänk på det innan du öppnar din mobiltelefon för twitterflödet.

Slutligen, en app är tveklöst bättre, så det här är väl egentligen för de av er som inte kör iPhone eller en Android-lur.

Bonus: följ @tdhse på Twitter vetja!

Vi börjar med det uppenbara.

Ny iPod touch är det stora. I praktiken en stympad iPhone 4, det vill säga underbara Retina-skärmen, FaceTime tack vare enkel kamera, och en sunkig filmkamera. A4-chip gör den snabb och synnerligen spelbar. Och det är ju spel som säljer touchen, bland annat förstås, men så vill Apple förstås gärna få det att verka. Man talar om att sälja fler enheter än Nintendo och Sony tillsammans, vilket är sant och totalt ointressant. Alla köper inte en touch för att spela, och summorna pengar man faktiskt spenderar på appar torde ligga i lä gentemot vad en PSP-ägare bränner, exempelvis.

Men det fungerar, tugget. Många tar det halvt om halvt på orden och räknar inte efter. Jag spelar rätt mycket, massor på min iPhone rentav, men trots att det laddas in ett tjugotal nya spel i veckan så är det några hundringar i månaden. Mycket pengar kan tyckas, men köper jag spel till PSP eller DS så sticker det iväg långt bortom det. Bara till PSP så spenderade jag närmre tusenlappen förra månaden.

Mer om det här i en post på Spelbloggen längre fram (separat länk till den kommer) – jag ska inte bli för långrandig kring Apples speltugg. Mycket av det är sant, de har ett enormt genomslag och iOS är en spelplattform att räkna med, men det är fortfarande olika ligor. Apple må äga mobilspelsligan så det visslar om det, men pratar vi bärbara spel på Sony- och Nintendo-nivå så ligger de i lä.

Vidare, iPod nano är ball. Ett armband och vi har en fattigmans Dick Tracy-klocka, bara en sådan sak. Varför man ska köpa iPod shuffle, även den omstöpt, vet jag inte riktigt när nanon finns. Visst, det är en prisfråga, och visst, ska man ut och sporta så kanske det känns bättre med en shuffle, men är man inte så priskänslig så måste det väl ändå bli nanon? Näst efter den här modellen, som jag mycket väl skulle kunna se mig själv spontanköpa bara för att den verkar så cool, så tycker jag för övrigt att den knubbiga lilla nanon är att föredra – fast Jobs skippade den helt i sin keynote.

Så iPod classic då. Nej vänta, den glömde de totalt. Säljs fortfarande dock, och kommer säkert finnas kvar så länge folk vill ha den, men dagarna är nog räknade. Det är dock fortfarande den enda som har en chans att få med sig mitt iTunes-bibliotek. Blir inte mer intressant för det dock, den har gjort sitt.

På tal om iTunes så släppte man iTunes 10, finns ute nu och jag hoppas du uppgraderat. Renare och finare, överlag verkar det vara en bra uppdatering. Den stora nyheten är dock det inbyggda sociala nätverket Ping (licensierat från golftillverkaren med samma namn), vilket tveklöst kommer få hugade iTunes-shoppare att köpa ännu lite mer. Nätverket visar helt enkelt vad du köper och skriver om i iTunes Store, och sedan kan du prata om det med dina vänner.

Eller med andra ord: ingen Facebook-dödare.

Ping är för att öka merförsäljning genom att låta dig hitta vad dina kompisar gillar, och för att Apple ska kunna lyfta fram artisterna ännu mer. Det tycker artister om, och det vill skivbolagen se, så då finns det potentiella exponeringspengar att tjäna.

Det är smart, och med 160 miljoner användare så kommer troligtvis en dedikerad klick att fastna. Kanske lyckas Apple mainstreamifiera Ping, vilket Ping-knappen i nya App Store-appen kan bidra till, och då blir det andra bullar, men just nu lever vi inte inne i iTunes. Vi kanske handlar där, spelar eventuellt musik därifrån, men inte mer än så. Apple vill göra samma sak som Spotify, nämligen få oss att engagera oss inifrån programmet. Jag tror den sistnämnda ligger bättre till för det, men det kan ändras – Apple har lyckats förr som bekant.

Ett snabbt kast till iOS då. Den goda nyheten är att iOS 4.1 släpps om en vecka, och har HDR-funktionalitet för kameran. Det betyder lite bättre bilder, kanske inte så bra som Jobs visade på sin keynote men väl så intressant. HDR betyder att du egentligen får flera bilder som tillsammans bildar en bättre slutbild. Lovande.

Den dåliga nyheten är att iOS 4.2 kommer först i november, och det är då iPad tar steget till mappar, multitasking och liknande som vi vant oss vid sedan länge. Apple har sagt november hela tiden, men jag tycker det är oerhört svagt att man inte fått ut iOS 4 till paddan tidigare, den har trots allt mer nytta av det än iPhonen om man ska vara riktigt ärligt. Avsaknaden av trådade konversationer i Mail-appen är väldigt frustrerande, exempelvis, och multitasking vet vi ju alla hur trevligt det är.

Andra nyheter i iOS 4.2 är trådlösa utskrifter från iPaden, vilket visar att Apple menar allvar med den som ett faktiskt arbetsverktyg. Jag har skrivit flera hundratusen tecken i Pages på paddan så jag intyga att den duger mer än väl för väldigt mycket vi annars har förlitat oss på laptops för att göra. Det är en fantastisk liten sak, den där iPaden.

Kanske blir den ännu lite bättre i november? Det är i skrivande stund 152 dagar sedan iPaden släpptes. Blir det en uppgradering i november? Visst vore det underbart med en Retina-skärm på den med, så oerhört skarp som iPhone 4-skärmen är så kan jag inte annat än hoppas. Däremot tror jag inte riktigt på det själv, av den enkla anledningen att det i så fall behövs ett nytt chip under huven, dagens iPad skulle troligtvis inte orka driva den skärmen när det blir lite tyngre saker. Det är i och för sig inte otroligt, men jag tvivlar. Mer lagringsutrymme skulle däremot inte förvåna mig.

Fast egentligen tror jag på en ny iPad tidigt i februari 2011.

Förresten så verkar det som att Sverige får iPad samtidigt som iOS 4.2 släpps. Då introducerar man nämligen en väldig massa språk i operativsystemet, så gissningsvis ämnar Apple lansera den på bred front då. Årets julklapp i Sverige med andra ord, vad köpmannaföreningar runtom i landet än må säga.

Och så en sak till. Apple visade upp en ny Apple TV, som alltså inte fick heta iTV. Jag förstår varför. Den lilla lådan, så liten att du kan hålla den i handen, är faktiskt inte särskilt imponerande och långt ifrån den iOS-enhet i vardagsrummet som många drömt om. Ingen lagring, allt strömmas från din dator eller hyrs från iTunes. Jag gillar konceptet men naturligtvis fungerar det inte här i Sverige, man släpper den inte ens i större delen av världen i det här skedet, även Jobs sade att det var på gång. Vi kan helt enkelt inte hyra TV-serier och filmer via iTunes som man kan i USA, vi har inte Netflix.

99 cent för att hyra ett avsnitt ur en TV-serie från Fox eller ABC – de enda som är med på Apple TV-tåget från början – låter väl förvisso okej, jag hade tveklöst gjort det om jag kunde följa de amerikanska tablåerna, men Apple fick inte vara i rampljuset där särskilt länge. Amazon har nämligen redan gjort samma sak, och det betyder att Google kommer följa med. Frågan blir istället vilket plattform man vill titta på. I min värld väljer jag så klart Apple TV, gränssnittet och produktens utformning säger allt.

Och priset. $99 kostar Apple TV när den kommer om fyra veckor. Ryktena stämde.

Fast inte här då, däremot kan vi köpa den gamla för knappa 1 900 kr. Den är dessutom hackbar, så kanske är det något att införskaffa. I alla fall för er som inte bitit i det sura äpplet (pun intended) och köpt en Mac mini till HDTV:n. Just därför blir det knappast en Apple TV här hemma, jag sneglar snarare mot nya Plex. Får nog anledning att återkomma i ärendet.

Allt det där, samt lite siffror på hur otroligt framgångsrika Apple är, var vad Steve Jobs och gänget bjöd på. En stabil iPod-familj, en rolig hobby i Apple TV, fräscha iTunes 10 med halvintressanta Ping, lite iOS-nytt – allt som allt ganska precis vad alla väntade sig.

Vilket är lite tråkigt. Jag ville ha något nytt, något sprudlande, någon som inte surrat på nätet i flera veckor.

Eller i alla fall en ny MacBook Air.

Dyrt, igen alltså – Letto-plattan kostar 1 495 kr just nu vilket gör den till det billiga alternativet just nu, men senare blir det över 3 000 kr som bekant.

Bonnier jobbar med Adlibris, Norstedts med Bokus – det blir med andra ord e-bokskrig. För båda aktörerna gör förstås det här för att ta så stor marknadsandel som möjligt på den här än så länge minimala marknaden. Att bli de facto-standard för e-böcker kommer bli lukrativt, även om det inte är idag.

Gemensamt har dessa tre läsplattor i alla fall att de är direkt fula. Det tilltalar inte mig, även om jag – återigen – gillar initiativet. Böcker jobbar hårt med omslag, många köper inbundet och gräver på antikvariat efter vackra saker lika mycket som spännande eller intressanta ord och meningar. Det rimmar illa med utbudet här.

Igen, se på iPad eller iPhone och iPod touch. Man kan argumentera hur mycket man vill om att läsplattorna är bra på en sak, men prisbilden gör att de måste kunna mer för att vara intressanta. Hade vi snackat om 795 kr så hade det varit ett annat läge, nu är det andra prislappar som basuneras ut. Inte heller tycker jag argumentet om batteritid är särskilt intressant, det är ju inte direkt så att man läser slut på batteriet på sin iPhone på en session – inte ens jag som lätt kan glömma bort att sova bara för att en Kindle-bok är bra. Så du får ladda den lite oftare, och? Den gör ju lite mer också…

Nej, jag är inte övertygad. Det är förstås ingen som tror eller hävdar att något av de här tre alternativen är den perfekta läsplattan, men det här känns helt enkelt inte bra. En bok är något vackert – även när det är en sjaskig kioskdeckare – då vill jag ha ett verktyg som motsvarar detta.

Lättlästa och strömsnåla men ack så osexiga och 80-talsmässiga läsplattor är inte rätt väg att gå. Produkten är trasig.

Konceptet däremot, det är intressant. Därför är Apples trio bärbara maskiner – som är så mycket mer än läsplattor – betydligt mer intressanta. Även för förlagsbranschen. De ska bara komma fram till det själva också.

Jag förstår varför. Bonnierförlagen vill sälja e-böcker, liksom övriga i branschen, men det tar liksom inte fart. Så därför tar man saken i egna händer genom att släppa en platta – Letto då alltså – och hoppas att snöbollen börjar rulla. Och Adlibris vill förstås bli Platsen med stort P för e-böcker i Sverige.

Priset är okej. 1 495 kr inklusive ett par böcker om du förhandsbokar gör mig faktiskt lite sugen. Senare ska läsplattan dock gå på över 3 000 kr, vilket är absurt för en så underpresterande bit hårdvara. Varför inte köpa en iPod touch liksom – bra skärm, prisvärd, och en marknad som redan finns? Och när ska förlagsbranschen begripa att en e-bok inte ska kosta lika mycket – eller mer – än en pappersdito?

Jag försöker hitta något positivt här, med Letto alltså. Det enda som dyker upp i huvudet är ”varför?” – alltså varför någon ska köpa just den här läsplattan. Varför man gör den är tydligt, man vill kickstarta e-bokbranschen, men sättet är svårbegripligt.

Igen. Varför bygger man inte en app till iPhone och iPod touch? Och hur tänkte man etablera Letto mot Amazons Kindle och Apples kommande iPad? Okej, den är billig nu, men 3 000 kr senare känns direkt dyrt.

Varför?

Och slutligen, batteritiden? Tre timmars USB-laddning ska räcka till 8 000 sidors läsning. Jaha? Så den drar ingenting om den står på, för jag vet hur stor skillnad det är på folks läsförmåga – vissa läser fort och andra sakta. Är det mina 8 000 sidor, eller dina? Ordentliga specifikationer tack.

Så förhandsbokar jag Letto? Jag är sugen, bara för att, men förnuftet hindrar mig. Men om Adlibris eller Bonnier vill skicka en platta så ska jag ge den en chans. Jag har så hemskt gärna fel om det här…

Det är annorlunda med iPad. Den passar mig perfekt, och ni som läser TDH.me vet att den faktiskt lyckades leva upp till mina förhoppningar.

MacBook Airen är underbar, min kära skrivmaskin – det enda jag har med mig i datorväg, bortsett iPhonen då, till Chamonix (där jag befinner mig just nu, i goda vänners lag). Men iPaden hotar den, och det rejält, trots att det egentligen är en uppblåst Macifierad iPhone, låst till AppStore och allt.

Varför?

• För att jag skriver.
• För att jag surfar.
• För att jag läser.

Vi börjar med det minst uppenbara, alltså iPaden som skrivmaskin. Jag vill kunna ta med mig min skrivmaskin vart jag vill, och en iPad är lätt och smidig – till och med mer än vad Airen är. Lägg till Apples trådlösa tangentbord, även det litet och smidigt, tillsammans med iPad-dockan, så har jag en bra lösning för mitt skrivande. Tror jag.

”Surfar” är ett dåligt begrepp tycker jag, nätet är så mycket mer än hoppande mellan webbsidor idag, men i brist på annat så får det duga. Jag söker information, twittrar och facebookar, och en väldig massa andra saker online dagligen. Det fungerar hyfsat med iPhonen, speciellt om man tar hjälp av lämpliga appar för RSS-läsning till exempel, men med iPaden och dess större skärm så finns det ingen anledning att begränsa sig. Det låter ypperligt tycker jag, oavsett om det är på tåget eller i soffan. Jag vet, jag köpte en Kohjinsha med tryckskärm i Japan för två år sedan och ser fördelarna.

Slutligen, jag läser. Bloggar och böcker i mängder, Kindle bor i min iPhone, men den ligger synnerligen risigt till i och med iPad och Apples nya iBooks. Finns det bara tillräckligt många böcker så ser jag inte varför Amazon ska ha mina pengar, i synnerhet inte om jag kan läsa dem på såväl min iPad som iPhone.

Jag köper en iPad, med 3G så klart, när den kommer i april vilket är det senaste skriket enligt MacWorld. Om den faktiskt lyckas ersätta min Air återstår dock att se. Kanske Apple släpper en ny Air som får mig att vilja uppgradera.

I så fall gör det inget. Jag klarar nog av både en Air och en iPad!