Gör om, gör rätt.

Det finns bara en anledning till att dela upp en artikel på flera sidor på webben, och det är för att få fler annonsvisningar. Föga förvånande är det den så kallade gammelmedian som är bäst på det här, tidningar i synnerhet älskar att dela upp sina artiklar på flera sidor.

Ibland påstår de att de delar upp artiklarna för att det inte är trevligt att läsa så mycket text på en sida, att det inte ser snyggt ut, eller att det tar för lång tid att ladda. Det är rökridåer, inget annat – blott bortförklaringar för att kunna tjäna lite mer pengar på sina läsare.

Döm då om min förvåning när jag inser att New York Times, på många sätt den gamla tidens högborg, faktiskt fortfarande erbjuder en single page-länk i rutan till höger på alla artiklar. För ja, naturligtvis delar NYT upp sina längre artiklar på flera sidor de med – annonsvisningar och allt det där. Här kan jag dock acceptera beteendet för de ger i alla fall mig möjligheten att få hela artikeln på en sida, så som jag vill läsa den. Därifrån kan jag sedan skicka artikeln till Pocket, Instapaper, eller vad jag nu vill göra.

Om New York Times kan ge mig valmöjligheten att läsa en artikel som jag vill, då borde alla andra kunna göra det med. Vilket de förstås kan, de vill bara inte – det kanske betyder lite färre annonsvisningar och därmed mindre pengar, trots allt.

Fast inte från mig, som sagt – en sida, eller så läser jag inte alls. Det är en ännu sämre affär.

Vad får då mig att skriva en bloggpost om saken? Jo, det här svamlet på ledarplats i Aftonbladet, signerat Eva Franchell. Det talas om ”internets brister” från väldigt höga hästar, eftersom källskyddet är hotat om någon läser journalistens e-post. Anledningen till det är att man uppenbarligen inte haft bra nog rutiner för att hålla allting säkert, något som man säkerligen (förhoppningsvis?) har idag.

Det är inte en brist i internet, det är en brist i organisationen. Ungefär som att inte låsa dörren när man går, eller glömma ersätta dummy-rubriker i tidningen. Franchells ledare ursäktar, men skyller samtidigt ifrån sig.

Det enda vettiga i texten? Jo, att Franchell erkänner sig själv och Aftonbladet som gammelmedia. Självinsikt i bästa fall, men mer troligt är att det ligger någon form av värdering i ordvalet. Som att det gamla är bättre och säkrare, när det i verkligheten handlar om något helt annat. Vill man vara cynisk kan man påstå att hela den här lösenordssoppan sätter allting i perspektiv, och – återigen – ifrågasätter vad för källskydd som faktiskt finns hos gammelmedia om de är utsatta av den här historien? För den här situationen är inte unik, och det enda positiva som förhoppningsvis kommer av den är bättre rutiner och ett sunt ifrågasättande av hur information faktiskt hanteras.

Att man ska ”lita på gammelmedia” är det dummaste jag läst på länge. Dels för att det antyder att all gammelmedia vet vad de pysslar med, och dels för att tilliten måste vara förtjänad – något det här bara belyser att den inte bör anses vara. Säg till när vi är där, och berätta öppet om hur ni tog er dit, så kan vi prata om tillit.

Eller: så här fungerar insändarsidan och den förstår vi.

Kanske ska ni hålla er till insändarsidornas upplägg, för kommentarsfält som förhandsmodereras är ju bara nischade insändarsidor inriktade för ett specifikt ämne, nämligen artikeln de hör till? Det känns som en mer tilltalande tanke än vad som händer nu, den närmast farsartade strömmen av åtgärder mot kommentarsfälten. 

I den här soppan sticker en man ut lite extra, Expressens chefredaktör Thomas Mattsson. Han visar nämligen precis vad han tycker och tänker om sina läsare. Så här skriver han nämligen om tillgängligheten av ”verktyg” för läsarbloggar och kommentarsfält:

Nätet var moget för publiken, men publiken var inte mogen för nätet.

Expressens internet är bevisligen inte samma som mitt.

På mitt internet diskuterar vi friskt, håller god ton och kommer fram till behjärtansvärda projekt. Vi socialiserar och hittar lösningar, vi hjälper och inspirerar varandra. Vi är inte alltid överens, ibland blir vi arga och ibland hettar det till, precis som i ”den verkliga världen”, men det är aldrig tal om att stänga ner våra kommunikationsmodeller för det.

Thomas Mattssons internet är uppenbarligen annorlunda. Här får man inte prata utan godkännande från högre ort, en omyndigeförklaring som inte bara är nedvärderande utan också ren och skär hyckleri. Den kritik som Mattsson med flera – det här är inte bara Expressens soppa trots allt, fastän de stolt positionerar sig i framkant som någon sorts moralisk förkämpe – har mot alla som bemödar sig att skriva en kommentar i ett fält under en artikel, den borde vändas inåt med. För av all den smuts som påstås finnas i läsarkommentarerna så finns det en hel del av samma kaliber på redaktionell plats, skvaller och hörsägen blir stora löpsedlar och rubriker, något som är betydligt värre eftersom tidningen har åtagit sig ett journalistiskt ansvar. Det är ingen som förväntar sig det av en läsarkommentar, men redaktionellt material ska vara väl underbyggt och, får man hoppas, kvalitativt. Med tanke på vad som rymmer inom Expressens utgivning så blir de här utspelen mot läsarnas kommentarer synnerligen unkna.

Expressen, DN och Aftonbladet med flera gör självfallet som de vill, i synnerhet beträffande läsarkommentarer. Det gör läsarna med, och personligen tycker jag att den bästa reaktionen på hela den här historien vore att sluta läsa dessa publikationer. Det kan dock vara lite väl drastiskt kan tyckas, så vi säger så här: skriv inte en kommentar hos publikationer som förhandsgranskar, och överväg om du ska göra det hos de som vill kontrollera vem du är. För trots allt, där journalisten har alla möjliga skydd, där står du ensam för dina ord.

Ge inte bort dina tankar och ord till webbplatser som inte respekterar dem. En kommentar måste förtjänas.

Kuration är inte bara ett modeord. Eller curation är inte bara ett buzzword, om svenskan skrämde dig där.

Många av de artiklar som lyfts fram av Fredrik och Jocke, exempelvis, är redan i mitt flöde. Men mitt flöde är enormt och behöver övervakas löpande för att inte bli en ohanterlig best, och därför är den här typen av länksamlande poster så bra. Är jag efter kan jag lita på att de lyfter fram det tyngsta, mest viktiga – och Mark all as read-knappen är inte lika farlig längre.

Mellan RSS-strömmar, tweets, Facebook-uppdateringar passar länkposterna in alldeles utmärkt.

Vad som inte passar in? Traditionella medier såsom dagstidningar. De är inte snabba eller riktade nog för att vara med i mitt flöde. De kan bli en artikelkälla till följd av flödet, men det är åratal sedan de kunnat hålla en plats i RSS-läsaren, exempelvis.

De är inte bra nog.

Det säger en del, för enligt alla argument om gammelmedias (ett generellt en på alla sätt och vis välförtjänt epitet) roll handlar om kvalitet. Om redaktörer som gör texter bra, om research och om journalistiska värderingar – allt är saker jag håller med om, det här är viktigt.

Men när dagstidningarna likväl inte ens kan få en plats i min matiga RSS-läsare, och då gillar jag nyheter, då gör de fel. Inte jag, de gör fel, för de levererar inte den där berömda kvalitén.

Och jag börjar undra om något egentligen har ändrats. Det är lätt att bli blind, kanske gör de precis vad de alltid gjort, tidningsredaktionerna, men konkurrensen från andra håll (läs: ”internet”) har blivit så mycket bättre.

Det är en skrämmande tanke, för tänk vad vi tog som sanning och kvalitet för tio år sedan om det är sant.

Först: ja, frågorna är spetsade och journalistens agenda är till synes klar.

Sedan: ett mer riktigt agerande av Jansson hade varit att publicera både frågor och sina svar direkt, och bett om kommentarer. Det hade helt enkelt verkat lite mindre fegt då. Jag har dock full förståelse för frustrerat skjutande från höften, det vill säga direktpublicering av frågorna.

Det har skrivits mycket om det här. Katrineholms-Kuriren briljerar med ledare och artikel – utan avsändare – i ärendet. Man kan uppröras av just avsaknaden av avsändare. Man kan uppröras av ordval som ”granskningsarbete”. Man kan uppröras av hur Jansson i det närmaste tillskrivs bloggkommentarers innehåll.

Det är lätt att uppröras. Läsvärt på grund av allt det här.

Det är också lätt att missa det viktigaste: journalistens e-brev är offentlig handling.

Hoppla. Offentlighetsprincipen är visst lite jobbig för journalister. Mejlar du offentligheten så är ditt mejl offentlig handling. Därför vill nu journalister, entusiaster och smartskallar få ut alla dessa mejl.

Det kan man också uppröras över, om man är Katrineholms-Kuriren.

För mig slår dock en sak så mycket högre än allt det här, känns så mycket större än en grinig ledare och en dåligt underbyggd och synnerligen vinklad artikel i en lokaltidning. Det är inte att granskningen görs (det är bra), eller att den får så mycket uppmärksamhet.

Det är att ni verkar förvånade.

Media, främst gammal men tveklöst ny med, har kört sina egna race precis hur länge som helst. Jag vill inte säga att lokaltidningar är värst, men det finns lite för många exempel för att inte tänka tanken. Vill du få en artikel om ditt nya företag så annonserar du, och reportern kommer ut – klassiskt. Någonstans i lokalförankringen så blir uppdraget att granska något annat, en svår väg att gå på alla sätt säkerligen, men inte mer rätt för det.

I min cyniska lilla värld tror jag att det här är vardagsmat. Skillnaden är att det den här gången handlade om sociala medier, som i sin tur bygger på kommunikation, och någon kommunicerade det.

Debatten #journalistroll får lite mer bensin på sin eld av det här, och det är ju bra. Jag tycker dock att den förs på ett lite för hög nivå, för problemet med utövande så kallade journalister är betydligt större än vad journalistrollen ska vara. Självklara saker som research, som tydlig avsändare, som objektivt granskande (och blir det subjektivt så är avsändaren än mer viktig), blandas ihop i en gråbrun sörja alltför ofta. Resultatet blir ofta uddlöst och av låg kvalitet.

Hur ofta har du inte glatt noterat att din favorithobby fått ett uppslag i tidningen, läst artikeln, och sedan suckat över hur många fel som just passerade som sanning för majoriteten av befolkningen?

Börja från början.

Och börja med Katrineholms-Kuriren.

Mer läsning: Medievärlden, Fredrik Strömberg, Same Same But Different, Joakim Jardenberg, Fredrik Wass – har jag missat något bra så kommentera gärna med en länk.

Nuffror med mera kommer från Dagens Medias artikel. Är de fel så skyller jag på dem (vilket inte vore första gången). Bilden snodde jag där med, de får väl klaga eller något om det inte uppskattas.

Vidare då, mindre kul tyvärr. 29 kr extra i månaden för befintliga SvD-prenumeranter om de vill ha iPad-versionen också. Hur motiverar ni det egentligen? Är det inte bättre att bjuda på mervärdet, distributionskostnaderna är ju obefintliga och man ska väl värna om sina premiumkunder? Allt ni kan göra för att behålla en prenumerant av papperstidningen måste ses som en klok åtgärd om ni frågar mig. Nu gjorde ni ju inte det, men ändå.

Låt oss fortsätta till lösnummerköparna, av iPad-versionen då. 28 kr/nummer för SvD i iPaden.

Ursäkta, men hur tänkte ni här?

1. Jag betvivlar extremt starkt att ni kan producera en interaktiv och imponerande iPad-version av papperstidningen varje dag, som är värd 28 kr.
2. Även om ni kunde göra Wired dagligen: det är inte värt 28 kr.
3. Med iPad-versionen kapar ni distributionen och tryckkostnaderna (men ger säkerligen provision till Apple) – trots det så är den dyrare än papperstidningen inte alls dyrare, man har höjt lösnummer priset från 20 till 30 kr (tack @pelles).

Jag blir deprimerad.

185 kr/månad för en prenumeration (drygt 6 kr/dag) är betydligt mer rimligt, men det kan ni inte erbjuda från början. Och: ska jag först betala 28 kr/dag ett par dagar medan jag bestämmer mig för om jag vill ha SvD? För er som inte orkar räkna så har jag spenderat mer än prenumerationskostnaden om jag köper lösnummer av SvD i en vecka.

6 kr/dag är helt okej för de som verkligen vill ha tidningen varje dag. Lösnummer för 10 kr, eller kanske rentav 15 kr, hade också varit helt okej.

Steget från 28 kr/lösnummer till 185 kr/månad är galet stort.

Jag hoppas att ni kommer underfund med det här, SvD, för nu känns ni verkligen gammelmedia fastän ni gör något nytt. Och då har jag inte ens påpekat att ni tror att läsarna ska betala de här summorna för SvD på en enhet där de redan kan besöka svd.se. Nej, inte samma sak, men när det gäller att betala för sig så är det relevant.

Man tänker fel. Ska biografen överleva så måste man erbjuda en annan upplevelse. Ni kan inte konkurrera med DVD, blu-ray eller nedladdning på lika villkor – bioupplevelsen måste vara något annat.

Filmen Avatar imponerade inte direkt på mig rent filmmässigt, men tekniskt var den sannerligen en upplevelse – jag såg den nämligen i 3D. Även Alice i underlandet kommer visas i 3D – faktum är att trailern för nämnda rulle innan Avatar gick på var mer sevärd än James Camerons Pocahontas-kopia, det säger en hel del.

Och den här filmen vill man inte visa för att DVD:n släpps nära inpå!

Jag är inte särskilt förtjust i att gå på bio, men 3D-upplevelsen gör det intressant igen – det och allt bättre utrustade biografer (att få plats är en fördel för någon med min längd, exempelvis) gör att det faktiskt är ett alternativ. Men oavsett vilket så skulle jag aldrig få för mig att jämföra en DVD-version med 3D-diton av en visuell film som Alice i underlandet, det är bara löjligt.

Precis som den där biografkedjans gnäll.

– Det är inte hållbart i längden att ge bort nyheter. Vi vet inte hur vi ska ta betalt, men vi tittar på det, uppgav JyllandsPostens/Extrabladets administrativa direktör Lars Munch för några dagar sedan.

Detta från Sydsvenskans artikel om saken, som också pekar ut Berlingske Tidende som en aktör med betalambitioner. Dock inte nyheterna, de förblir gratis, utan annat ska avgiftsbeläggas.

Jag skyller på Rupert Murdoch för att ha sparkat igång det här igen, eller skruvat upp tempot i alla fall. Ett tag trodde jag nästan att de gamla jättarna började inse att det gick att tjäna pengar på webben utan att falla in i gammelmediatänket. Tänk så fel jag kunde ha, Murdoch ska införa mikrobetalningar på Wall Street Journal och menar på att nyheterna dör annars. I svallvågorna hör jag hur anrika The Guardian, som är bra på webben, tänker göra sig själv omöjliga med att ta betalt. Carolyn McCall citeras hos Resumé:

Problemet är att det är svårt att ta betalt för nyheter eftersom BBC hela tiden pumpar ut nyheter gratis. Därför räknar McCall med att i stället att ta betalt för specialsajter som Media Guardian.

Så sant, och nyckeln till problemet också. Det här löser nämligen sig självt – börjar tidningarna ta betalt för innehållet så läser vi nyheter någon annanstans. Så mycket har de förstått, så därför låser de istället in lite mer nischat material. Som vi också kan läsa någon annanstans!

Nej, Murdoch med vänner kommer inte hitta lösningen till sina problem bakom mikrotransaktioner och onlineprenumerationer. De kommer tappa läsare, och där tappar de annonsintäkter. Ju yngre målgrupp, desto mindre andel kommer vara villig att betala, och eftersom vi alla bli äldre så ser vi väl alla vart det barkar, inte sant? De öppnar upp för den betydligt mer dynamiska yngre generationen nyhetsförmedlare, med allt från bloggar till sociala medier i spetsen.

Tänk om, tänk rätt.

Jättarna är redan avhakade rent tekniskt, trots sina ekonomiska möjligheter – det enda de har kvar är bra material och starka varumärken. På den här vägen ser de effektivt till att färre inser det tidigare, och slutar tro på det senare.

Bara för att förtydliga: jag är inte principiellt emot betallösningar online, men då måste man erbjuda något unikt. Nyheter är inget sådant, inte ens nischade, för utbudet är så stort.

Det finns inga enkla svar här, inga genvägar. Tidningsjättarna måste vara bäst på webben, måste trimma sina organisationer, och måste maximera intäkterna med smartare annonslösningar och spinoff-tjänster. Att alienera sina läsare är inte ett steg åt rätt håll.