Det kan skrivas nästan hur mycket som helst om den första upplagan av Sweden Social Web Camp (för något så bra måste följas upp!), och det har redan gjorts. Själv har jag haft lite svårt att sätta fingret på vad som var så bra med tillställningen. Förutom allt då, hela evenemanget blev ju så fint, ska villigt erkänna att jag inte trodde att unconference-konceptet kunde hålla så väl. Jag är inte ensam om att vara förvånad.
Men det som står ut mest måste vara den öppenhjärtlighet och tillit som genomsyrade hela Tjärö under SSWC.
Alla är välkomna, alla kan räcka fram en hand, alla kan prata med alla. Även de blygaste knackade någon på axeln och presenterade sig, det tycker jag är vackert. Anders Mildner är inne på samma sak, och skriver bra som alltid. Jag vill även lyfta fram Jerry Silfwers post här och nu.
Ni som var där, tänkte ni på att det konstant stod oövervakade datorer, låg iPhones och drällde, och fanns gott om prylar att sno om man vore lagd åt det hållet? Jag tillskriver det till känslan av samhörighet.
Jag har bilder, funderingar, länkar att dela med mig, men det smälter fortfarande. Eller är inte uppladdat på Flickr än. Precis som alla andra. Bara det faktum att det har skrivits så oerhört mycket säger mer än vad jag kan förmå. Det kanske ska få vara så.
Det låter ju helt underbart. Bara det med att man verkar få ha sina saker ifred gör att jag tänker åka dit nästa gång! Det är härligt att umgås med människor av samma intresse, det tråkiga med alla LAN-evenemang och annat som jag har varit på är att man i stort sett måste ha med sig allt man äger och har in på toaletten för att inte bli av med det medan man gör sina behov.
[...] TDH – SSWC och den där mystiska känslan [...]
Ja, precis! Jag är kanske paranoid när det kommer till de där sakerna också, men den öppenhet som fanns och som på många sätt genomsyrar bubblan blev ytterst fysisk på SSWC. Får inte missas, det är en upplevelse i sig.