3 oktober, 2009

Om att bryta upp (eller: varför jag varit så tyst på sistone)

Som regelbundna läsare vet brukar jag inte skriva om direkt privata saker, men det här är något som behöver sägas publikt. Det har helt enkelt påverkat mig och vad jag gör lite för mycket för att inte vara öppet. Transparens ni vet.

Kanske har ni märkt att jag varit såväl tystare som mindre aktiv än vanligt, bara lite mindre av mig över huvud taget de senaste månaderna. Andra, privata, saker har tagit energi, och det påverkar.

För en månad sedan separerade jag och min fru.

Vi lever åtskilt, egna liv, och avslutar det vi byggt upp de senaste tolv åren bäst vi kan.

Det tar på krafterna, fast det är rätt sak att göra.

Jag tar upp det för att den omedelbara omgivningen vet, och de som inte gör det förtjänar att göra det. Ett annat skäl är att det kommer frågor om varför jag gör si eller så, varför vi säljer vårt hus, hur det kommer sig att jag minimaliserar prylparken, och så vidare. Det finns en mängd tecken, en mängd frågetecken, och de tenderar bli frågor. Så ut med det, tänkte jag, tänkte vi faktiskt, och bestämde att den här bloggposten var rätt så motiverad.

Det här är ingen snyftpost, inget tyck synd om mig-rop ut i bloggosfären. Däremot finns det ett par saker som jag vill få sagda.

Som att sociala medier är helt underbara. Det stöd jag fått från bubblan, via Twitter och Bloggy och Facebook och Jaiku – medvetet eller ej – är helt fantastiskt. Det är väl knappast någon som tror att jag inte är en cheerleader för alla dessa tjänster, det räcker att kolla aktiviteten och se vad jag skriver. Men den omedelbara kontakt till alla dessa fantastiska människor är inte bara härlig i vardagen, den är ofantligt mycket värd när man inte är i balans och behöver en medmänniska.

Eller: man är inte ensam med Twitter igång.

Jag har aldrig haft svårt att svara på frågan om jag inte känner mig ensam som frilansande egenföretagare. Skojar ni, jag pratar med fler människor dagligen än de flesta gör på en vecka!

Det har varit extra mycket värt när huset har känts tomt.

Jag tänker inte nämna några namn. Ni är många som gjort en skillnad, de flesta utan att veta om det. Så tack. Verkligen.

Måste även säga att alla, och jag menar verkligen alla, kunder jag har haft att göra med under den här perioden har varit väldigt förstående. Det kunde gått riktigt åt pipan annars, men det har fungerat ganska bra trots allt. Jag kanske har ovanligt bra kunder, vad vet jag, men det spelar faktiskt mindre roll. Ibland är det nog så enkelt att folk vill hjälpa, och är förstående. Det är en värmande tanke.

Så är det.

Och, för att det ska vara precis så klart som det antagligen måste vara i sådana här situationer:

Jag mår bra. Att skilja mig var och är rätt sak att göra, även med lite distans.

Lämnar ämnet nu, det närmaste jag lär återkomma till är puffar för Tradera-annonser och annat när jag tömmer skattgömmorna för att göra mig precis så mobil som jag tänker vara när jag lämnar nycklarna till huset och stänger dörren till vad som varit mitt liv de senaste tolv åren.

Tack för att du läste.

Tankar och funderingar? Prata med @tdh på Twitter, eller annorstädes.