4 januari, 2014

Le Grand Comptoir, eller 2013 års bästa måltid

Vem kunde tro att bland de bättre måltiderna under 2013 skulle intas på ett brasserie mitt på Oslos flygplats Gardemoen? Det var inte väntat för mig i alla fall, inte heller det hjärtliga bemötandet som gästerna förärades, viljan att göra alla till lags, och ett till synes sant nöje från servitörer.

Den här texten skrevs i november 2013, glömdes bort, och prånglas nu helt sonika ut till intet ont anande läsare.

En fin kaffe lite före lunch var allt jag var inställd på, med flera timmar att slå ihjäl och en inkorg full av jobb. Men jag fastnade, fick saker gjorda på flygplatsens fria wifi, tänkte vafan det är dyrt överallt här, och beställde en Grande Salade César med ett glas Chablis.

Och det var gott. Det var vackert upplagt, serverat på fint porslin och i godkända glas. Inte så mitt på flygplatsen-skabbigt som det brukar vara; trist och torrt.

Fin kyckling, packad grillad bacon, krutonger som smakade som de skulle, äkta parmesan, och fräsch sallad – så bra, och spännande kanske, som en enkel cesarsallad kan vara. Med rätt vin till blev det en härlig upplevelse, bland jäkt och stress och väskor och människor på väg någon annanstans. Le Grand Comptoir är en oas mitt i allt det där.

De serverar ”det vanliga” till stammisarna, och ler alltid lagom mycket. Måhända är en Laphroaig inte så unik för mig, jag drack trots en på sunkpuben Mono kvällen innan, men jag undrar ändå om den här inte smakar lite bättre? Det blir väl lätt så, när servitören glatt kommer till bordet med flaskan, erbjuder provsmakning fastän jag nickar igenkännande. För att det är det hövliga att göra.

Den pratglada damen bredvid håller med. Hon dricker champagne, en sort hon inte smakat förut men som samma ständigt leende servitör gladeligen öppnar åt henne, låter henne smaka, och sedan köper hon ett glas. Hon är affärsresenär och på väg någonstans, hon sitter och skriver på sin hiskeliga PC, med en sladdbunden mus inkopplad, och sippar på sin champagne. Fortfarande, en halvtimme senare. Det är inte hennes första besök, hör jag från hennes konversation med servitören. Hon berättar hur mycket hon tycker om det här stället, och det är då tankarna börjar rulla. På hur jobbigt det skulle vara att ha ett favoritställe på en flygplats, i den internationella terminalen.

Hit kommer pappan och dottern för att äta någon form av yoghurtröra i väntan på sin avgång. De är inte här för upplevelsen, de är här för att sitta av tiden. Jag förvånas över att mina tankar går i banorna att de kanske borde sitta på foodcourten i stället, för här är vi som njuter och tänker lite extra på omgivningen. Jag kommer dock snart fram till att de är välkomna här, de med, att lite mer affärer till Le Grand Comptoir knappast är en dålig sak. De skärmar tyvärr av mig från champagnedamen, så när servitören går förbi nästa gång får jag inte höra vad hon tycker om sitt andra glas bubbel, eller vad för anekdot hon har att berätta. Det angår förstås inte mig, men mina två timmars gratiswifi är slut och jag har ingen tanke på att betala för fler. Om jag kunnat låsa upp utlandssurfen på mobilen hade jag gjort det, men det vill inte fungera, och förresten så gör det inte så mycket för tydligen kan jag skriva utan internet.

Så jag slår upp min MacBook och börjar på det här lilla stycket text, förundrad över att det är på svenska och att jag över huvud taget är intresserad av att skriva om något så flyktigt – för mig på min resa – som ett franskt café på en flygplats. Men det är väl så det är för människor i rörelse, flygplatser och tågstationer har ett visst tempo, en puls och en känsla av hopp och förändring som tränger sig på. Det är melankoliskt, speciellt när det är ackompanjerat av gamla jazzlåtar och Frank Sinatra. Allt flyter ihop till ett sorl som i vanliga fall hade rimmat illa med min tinnitus, men i dag spelar det inte så stor roll. Och whiskyn smakar lite extra gott, som sagt.

Jag har inte bråttom hem till Stockholm, flyget går tids nog i alla fall. Så jag låter mig sjunka in i atmosfären, slår bort tankarna om att nästa gång jag är här så kanske det bara är ett flygplatsfik som alla andra, och försöker att inte tänka på priserna.

Eller som champagnedamen sade: ”Det är gott med ett glas champagne efter en lång arbetsvecka”.

Så sant så. Fast jag håller mig nog till whiskyn.

Tankar och funderingar? Prata med @tdh på Twitter, eller annorstädes.