18 juni, 2011

Kvinnan i lyckobubblan

Tjugo minuter över nio kliver jag på bussen på väg mot ett av dagens många möten. Jag är trött och har inte druckit kaffe ännu, det blev sent natten innan och helst av allt skulle jag stanna hemma och sova ett par timmar till. Men icke, sitter man och jobbar till halv fem på morgonen får man skylla sig själv.

Några säten framför mig sitter en kvinna i trettioårsåldern. Hon tittar ut och försöker låta bli att inte spricka upp i ett leende. Ibland kommer hon på sig med att le, då drar hon ihop munnen för att se lika trötta och allvarliga ut som oss andra. Hon vill tydligen inte att vi ska se att hon är lycklig. Ögonen ljuger inte, hur mycket hon är försöker dölja sitt leende.

Det är smittsamt. Jag undrar vad som gjort henne så lycklig halv tio på morgonen.

Hon får ett meddelande eller en pushnotifikation, tar upp sin iPhone och börjar fippla med den. Leendet och de lyckliga ögonen ljumnar, det är åter till vardagen på något vis – eller ett tråkigt besked kanske. Något som krockar med lyckoruset hon befinner sig i.

Jag finner mig själv tycka att det är synd, att hon förtjänar att få vara sådär tramsigt lycklig ett tag till. Allt förstört av verkligheten och dess totala tillgänglighet via en modern mobiltelefon.

Tänkvärt: ibland är det bra att inte vara tillgänglig, att tillåta sig själv att bara vara.

Själv är jag informationsjunkie, jag kommunicerar från morgon till kväll, avslutar dagen med RSS-flöden i sängen, artiklar i Instapaper, och förhoppningsvis lite bokläsning efter det. Jag gör det förbjudna och famlar efter iPhonen i samma ögonblick som jag öppnar ögonen på morgonen, kollar mejl, Twitter, Facebook, hela köret. Jag är en informationsmissbrukare. Det är en farlig väg att gå, en stressfull och krävande tillvaro att föra.

Och något som kan spräcka en tramsig lyckobubbla på tok för snabbt. Tänkvärt, som sagt.

Tankar och funderingar? Prata med @tdh på Twitter, eller annorstädes.