Jag vet inte i vilken verklighet du lever just nu, men problemet är snarare det motsatta. Alla recensioner som jag sett i svensk press har snarare lidit av problemet med spontanhyllningar. Därför G&R gjorde några okej skivor som blev kultförklarade har skivan fått oförtjänt höga hyllningar (4 av 5 i snitt). Så nej, jag känner inte att nostalgin bidragit till sågning. Snarare tvärtom.

Öh, Robert, det är väl mest tvåor va? Dagensskiva gav tom 2/10, Aftonbladet 2/5. Visst hyllar man bandet för vad de var men sågar det mesta Axl gjort med CD. Varifrån får du ditt snitt?

”några okej skivor” var förresten dagens understatement! :D

@robert jonsson,
Jag är lite nyfiken på vad du läst för recensioner för att få det intrycket? Plattan är inte sågad rakt av överallt, men det är en väldig massa låga betyg. Håller på att sammanställa en lista på recensioner, faktiskt, så har du länkar så dela gärna med dig!

Sedan har jag ju lite svårt att hålla med dig om din analys om några okej skivor som gjort Guns n’ Roses kultförklarade, det var något helt annat på den tiden, helt tokigt enormt stort. Man måste inte gilla det, precis som man inte måste gilla Michael Jackson, men man kan inte bortse från genomslaget och de gigantiska proportioner vissa artister har haft.

Uppdaterat: gärna fler länkar! Jag har ett tiotal tror jag…

@robert jonsson,
Jag är lite nyfiken på vad du läst för recensioner för att få det intrycket? Plattan är inte sågad rakt av överallt, men det är en väldig massa låga betyg. Håller på att sammanställa en lista på recensioner, faktiskt, så har du länkar så dela gärna med dig!

Sedan har jag ju lite svårt att hålla med dig om din analys om några okej skivor som gjort Guns n’ Roses kultförklarade, det var något helt annat på den tiden, helt tokigt enormt stort. Man måste inte gilla det, precis som man inte måste gilla Michael Jackson, men man kan inte bortse från genomslaget och de gigantiska proportioner vissa artister har haft.

Uppdaterat: gärna fler länkar! Jag har ett tiotal tror jag…

(Just ja, en sak till… Jag tycker inte det är någon underdrift. Skivorna är överskattade i min mening. De är okej, men mästerverk? Nja…)

@tdh: Som sagt var, jag säger inte emot vilket intryck de gjort på världen. Men att likställa kultstatus med mästerverk är liksom inte rimligt att göra.

@tdh: Som sagt var, jag säger inte emot vilket intryck de gjort på världen. Men att likställa kultstatus med mästerverk är liksom inte rimligt att göra.

@tdh: Jag håller helt med om att skapelseprocessen ska utvecklas med tiden, men bara om det känns naturligt för dem. Man ska aldrig utvecklas bara för utvecklingens skull. Vill band låta likadant skiva efter skiva har jag inga problem med det det. Det innebär ju bara att bandet har hittat sin nisch och kör på det. Tröttnar jag på genren kan jag alltid sluta lyssna liksom. Har sett band förnya sig och förlorat sin identitet och stil på köpet (t.ex. Queensrÿche), vilket gjort dem mer eller mindre olyssningsbara.

@robert jonsson,
När det gäller Guns n’ Roses så kommer kultstatusen – ett begrepp som egentligen inte har i diskussionen att göra – från det faktum att de var så fruktansvärt stora. Det är inte som Kurt Cobain, som blev som störst efter sin död – det är kultstatus. I Guns n’ Roses fall var de som absolut störst när de var aktiva, innan Axl Rose flippade gjorde sig av med resten av bandet.

Att definiera en skiva som ett mästerverk är inte lätt. En skiva som jag tycker är ett mästerverk behöver inte du tycka är ett mästerverk, men ser man till det stora hela tror jag nog att du finner såväl Use Your Illusion-plattorna såväl som Appetite for Destruction på mästerverkslistorna hos en mängd musikkritiker och -historiker. Att säga något annat är att förringa skivornas inverkan på musiken. Lite som att säga att Beatles har kultstatus men har inte gjort några mästerverk…

Vad gäller utveckling så håller jag med – vill man spela samma musik hela tiden, platta för platta, så gör det. Som WASP gör, till exempel. Blackie Lawless har gjort samma låt hundratals gånger, med olika namn. Det är helt okej. Att däremot hacka på ett band för att de provar nya saker, när du egentligen ville ha något annat, är egoistiskt och begränsande. Varför skulle Axl Rose vilja göra en ny Appetite for Destruction, som svenska musikjournalister drömmer våta drömmar om, men som aldrig kommer kunna göras igen för när de kärade ned sig i den var de kids och nu är de vuxna och förblindade av den onda nostalgin…

Och det du inte gillar med Queensryche kanske någon annan älskar. Det handlar inte bara om att göra vad som förväntas av dig som artist, du skall må bra också.

Nja. De var stora, absolut. Mycket kom givetvis inte från skivorna i sig, utan lika mycket om myterna kring bandet. T.ex. Axl:s utflippade stil och den ständiga oron över att han överhuvudtaget skulle dyka upp. Jag minns turnén de hade med Metallica där de uttryckte ständig vånda över det och att de aldrig mer skulle göra spelningar med en så opålitlig artist som Axl. Sådant beteende är tvättäkta rockstjärnemanéer som givetvis bidrog till att skapa kultstatusen.

Sedan begår du ett rejält fel där du tror att din smak har någon som helst inverkan på mästerverk eller ej. Det är helt felaktigt. Ens personliga smak har absolut ingenting att göra med om att det är ett mästerverk eller ej. Smak och kvalité är två helt olika saker. T.ex. så kan man om filmer säga att det är ett mästerverk eftersom den bygger på hanterande av filmiska tekniker och konventioner (eller brott mot dem) men det innebär inte att du gillar filmen. För mig är det snarare tvärtom. Samma sak gäller för musiken. Mao, smak är doxologiskt medan kvalité är epistemiskt.

För Queensrÿche, finns det säkerligen en liten skara som tycker om deras nya sound. Det är en smaksak, men kvalitétsmässigt är de inte bättre nu än förr. Ett typiskt exempel på poängen jag gjorde innan. Att man inte ska förändra sig bara för förändringens skull, då riskerar man att tappa gnistan och magin som man hade.

Däremot håller jag med dig att det är felaktigt att ge ett band ett lågt betyg bara för att det inte låter som det gjorde förr. Då tycker jag att man missar poängen med göra en recension.

(Värt att påpeka att jag inte hört C.D. så jag sågar inte den i sig, utan jag sågar blogginlägget snarare som tillskriver världen en negativ syn på skivan.)

Självfallet påverkade bandets uppträdande hur de ansågs vara. Det har dock föga med musiken att göra. Du blandar ihop just musiken med hur det skrevs och surrades kring själva artisterna. Tittar du på hur Appetite of Destructions benämns så är det uppenbart, likaså Use Your Illusion-skivorna. Det går liksom inte att vifta bort dem med ”kultstatus”, de har format en generation och är erkända mästerverk.

Och just mästerverk är förstås intressanta. Din förklaring gör mig ledsen, eftersom den utgår från en rent teknisk aspekt, vilken rimmar illa med musik. Sex Pistols är bästa exemplet, de är inte fulländade någonstans, och attityden är deras slagträ. Trots det tror jag nog att jag får ett rungande bifall när jag säger att deras skiva Never Mind the Bollocks är ett mästerverk. Det har inte med tekniken att göra, det har med mottagandet, lyssnarskaran, och genomslaget. Sex Pistols skapade punken.

Du blandar ihop teknisk fulländning (för självfallet finns det mästerverk rent tekniskt) och i viss mån musikaliska mästerverk, med faktiska mästerverk. Man kan inte mäta musik, det handlar om mottagande och påverkan, lite som konstverk. Skit samma hur duktig du är med penseln, om ditt verk är intetsägande så är det inget mästerverk! Det är lite samma sak. Av samma anledning kan verk bli mästerverk åratal efter konstnärens/artistens död – omvärlden förstod helt enkelt inte. Kanske blir det så för Queensryche tack vare deras nya sound, även om jag personligen tvivlar på den saken. ;)

Vad gäller filmer, absolut, de kan bryta konventioner etc. och ingen gillar dem. Det är samma sak som med konsten, i teorin. Det ena utesluter inte det andra. Min personliga smak, och resten av världens, är ett mått på hur stor påverkan det förmodade mästerverket har. Om ingen fattar filmen eller skivan idag, så kanske någon gör det imorgon. Du kan inte säga att ”det här är aldrig gjort förut, det är ett mästerverk” eftersom det lika gärna kan vara skräp. Så ingen har spelat banjo i en trädtopp i 40 graders feber med 3 promille i kroppen och en katt på axeln, det gör det inte till ett mästerverk bara för att jag bryter mot konventionerna.

Kort sagt: du kan inte mäta musik eller konst, således kan du inte säga att det är ett mästerverk bara för att det är bra gjort.

Och för övrigt, även med din definition – som jag alltså inte håller med om – så är det fullt möjligt att nämnda Guns n’ Roses-plattor skulle vara aktuella för din benämning ändå. Har du hört gitarrspelet, sättningarna, sången…? Oavsett vad man tycker, bra gjort är det.

http://kritiker.se/recension.asp?i=56944

Jepp, sett den. Inte så komplett… Stärker min tes – snittet är ”medel” vilket beror på vissa höga, vissa låga, och vissa meh-betyg.

Antingen missar du poängen eller så var jag otydlig (troligen det första): ja, teknisk skicklighet räknas, men den är givetvis genrebetingad också. Som du skrev, punken bör inte bedömas från samma skicklighet som t.ex. inom jazz. Det krävs olika kunnande.

Att använda sig av titlar som ”faktiska mästerverk” är meningslöst. Det är som sagt var, att blanda ihop sin personliga smak mot kunnande. Det är typiskt småbarnsbeteende att hävda att det man själv gillar måste vara ett mästerverk. Men så är det tabubelagt i vårt samhälle att faktiskt gilla kommersialistisk sliskunderhållning (som musik är en del av).

Nej, jag håller inte med särskilt mycket som du skriver ovan men låter dig tycka som du vill. För att vara lite mer produktiv delar jag med mig av lite länkar:

http://www.svd.se/kulturnoje/musik/artikel_2077381.svd
http://www.na.se/meny/recension.asp?page=1&id=0&nr=16856

(BTW – finns det något bra sätt att få noteringar när någon svarar på ett inlägg? Missade det här för det föll mig ur sinnet… :( )