4 april, 2007

Därför sålde jag Sportgamers

Som bekant så har jag sålt alla mina svenska kommersiella sajter (och lagt ned Alltid Attack Förlag). Jag tänkte skriva några rader kring hur jag resonerade inför försäljningen. En och en, lagom opretentiöst och så.

SportgamersFörst ut är Sportgamers, sportspelsforumet där nästan allt gick snett.

När jag köpte Sportgamers gick affärerna ganska bra. Grundaren Patrik Backlund ville fly fältet och ut och resa, vilket man kan förstå. Han hade byggt upp en till synes stabil sajt med grymt många besökare och tusentals medlemmar, minns faktiskt inte exakt hur många sidan hade när den såldes, runt 8 000 kanske?

På jakt efter PC-spelarna

Ett problem Kong alltid haft är att sidan alltid varit mer välbesökt av konsolspelare. Delvis beror det klart på att vi sprang ur TVspel.nu, men med tanke på hur länge vi hållit på sedan dess så är det ändå lite förvånanade att vi hade svårt att få in PC-spelarna. Personligen tror jag att de är vana vid andra typer av sajter, vi har kört vårt race och det har inte direkt liknat det som Fragzone eller Gamersinside gjort, exempelvis. Jag tycker fortfarande att det är lite konstigt.

Hur som helst, vi var på jakt efter PC-spelarna. Managerspel är en av flera tunga genrer som helt enkelt gör sig bäst med tangentbord och mus, och faktum är att vi tittade på dåvarande CM-Sverige långt innan Sportgamers var till salu. CM stod förstås för Championship Manager, vilken fick en andlig uppföljare i Football Manager, och det var här som Sportgamers var som starkast. Man hade avdelningar för Pro Evolution Soccer, Fifa-spelen med mera, men det tog liksom aldrig fart. Med andra ord verkade Sportgamers vara ett bra avstamp för att få in fler PC-spelare i nätverket.

Uppförsbacke från början

Tyvärr blev det uppförsbacke från början. Det visade sig snart att statistiken vi baserat köpet av Sportgamers på inte riktigt stämde, inte i närheten faktiskt. Nu är vi inte ovana webbtyper här, så det var medräknat, men irriterande ändå. Vi lyckades sälja in några annonskampanjer direkt – det här var hösten 2005 – och det såg lovande ut. Annonsörerna var dock tveksamma till layouten, som inte möjliggjorde några vettiga annonsformat eller över huvud taget kändes som något för 2000-talet.

Så vi skyndade på en ny version, layoutade om, konverterade till WordPress eftersom det var ett system vi kunde och kodaren som gjort Sportgamers inte ville jobba vidare. Mikael Danell blev chefredaktör och redaktörer för de olika spelen vi skulle skriva för utsågs.

Här någonstans gick det riktigt snett. Bristande kommunikation skapade slitningar, det blev tjafs på forumen och allt möjligt. Det fanns någon form av tro till att Sportgamers drog in hundratusentals kronor i månaden, vilket baserades på de priser som annonsnätverket vi anlitat hade som listpriser. Självfallet var det absurt, om vi bortser från att nämnda nätverk aldrig presterade någon egentlig försäljning så var det också klart så att ingen annonsör någonsin skulle betala fullpris. Det fungerar inte så, man får rabatt, är det inte 40% av direkt så är du lurad. Gäller i print, gäller online. Då i alla fall, men på något vis tvivlar jag på att det är en bransch som självsanerat sig.

I princip hela redaktionen hoppade av, sura och gnälliga för att de inte fick en massa pengar, vilket smittade av sig på medlemmarna. De startade en ny sida enbart inriktad på Football Manager på nolltid, vilket luktade skämt från början. Det var ingen rolig tid, milt uttryck. I det här läget hade vi ännu inte fått positiva siffror på projektet – Sportgamers kostade mer än den smakade, även om man inte räknar arbetstid.

Nylanseringen och bättre tider

Vad gör man om man inte har någon redaktion? Skaffar en ny förstås. Jonny Knutsson tog över till slut, nya moderatorer tillsattes, vi nylanserade igen och den här gången gick det bättre. Visst knorrades det fortfarande men eftersom Sportgamers i princip var ett forum med extrafunktioner så självsanerade det sig.

Och växte. Fastän allt var piss, dåligt och uruselt om man skall tro kritikerna så växte Sportgamers hela tiden, framför allt i samband med nylanseringarna. Närmre 12 000 medlemmar hade sidan när den såldes till Umit.

Vad jag aldrig förstod med Sportgamers var stämningen. Det var så fruktansvärt långt ifrån de gemytliga och sansade diskussionerna på Gamer att jag verkligen inte kunde förstå hur folk kunde ta den tonen mot varandra. I verkligheten hade de sannerligen inte gjort det. Uppenbarligen reagerar inte alla på det viset, det var en väldig massa människor som snackade spel och sport där varje dag, men jag förstår det fortfarande inte.

Å andra sidan hade jag en bitter bismak eftersom det gick som det gick.

Sista versionen av Sportgamers

Så skulle det ha gått

Vad var målet med köpet då? Jo, Sportgamers skulle drivas av samma redaktion som satt där när den köptes. De var missnöjda med sidans ledning (Patrik Backlund) och de tvära kast han tydligen gjorde, det vet jag inget om, det är bara vad jag hört. Dessutom ville de ha utökad funktionalitet och ny design för att göra den bättre.

Det lät jättebra! Jag funderade på procentsatser av intäkterna och betalning, med prognoserna från annonsnätverket vi anlitade tidigt 2006 så verkade det toppen och görbart.

Jag fungerade aldrig med redaktionen. Kanske fick jag känna lite på vad den förre ägaren upplevde som ett problem: att det var svårt att få praktiska svar. Den första layouten jag gjorde avskyddes av större delen av redaktionen när den gick online – men den typen av kritik kom inte ur de tre-fyra utkast som visades upp, för chefredaktören att skicka vidare. Kommunikationen fungerade som sagt inte.

Några pengar blev det aldrig, för så lång tid stannade ingen. Däremot blev det misstro eftersom annonsnätverket levererade utfyllnadsannonser som gav ungefär ingenting alls, medan de trodde att de såldes för enorma summor. En tråkig historia.

Jag ville att Sportgamers skulle drivas vidare av de som gjorde Sportgamers från början. De skulle tjäna lite pengar och vi skulle få större räckvidd mot PC-spelare. Tanken var god.

Därför sålde jag Sportgamers

Med Jonny Knutsson som chefredaktör och Tommy Åslin som redaktör, samt en ny version av sajten, växte Sportgamers som sagt vidare under 2006. Spiken i kistan blev istället ett serverhaveri och en väldig massa arbetstimmar som inte ledde till någonting alls. Sidan låg nere i två veckor, sedan kom den redaktionella delen – som Jonny och Tommy varit pådrivande för – upp, men forumet var svårt att rädda. Vi lade ut tid och pengar på att lösa det, men dagarna flydde så att säga.

Till slut kom vi till läget där det stod mellan att ge upp och börja om igen, med en sida som varit mer eller mindre nere i nästan en månad, eller försöka sälja den. Jag var inställd på det första, men av bara farten blev det en försäljning till Umit. När saker händer så går det undan ibland.

Det är lite synd, för Jonny och Tommy hade bra idéer och jag tror de skulle kunna återta ställningen som den främsta sidan om sportspel i Sverige. Samtidigt så passade Sportgamers inte riktigt in med Kongs utveckling, och det vägde över.

Det, samt det faktum att det fortfarande var en väldig massa timmars arbete för att få Sportgamers fungerande igen – och timmar över är något som få människor i den här branschen har.

Sportgamers såldes i paket med spelforumet Gamer till Umit. De har bättre möjligheter att ta vara på den. Därför sålde jag.

Fotnot: Sportgamers låg på adressen www.sportgamers.se, men då den inte är i min ägo längre så kan jag inte svära på vart den pekar. Klicka på egen risk.

Tankar och funderingar? Prata med @tdh på Twitter, eller annorstädes.