Januari är ingen rolig månad för mig, för även om det är roliga projekt och uppdrag som står på agendan – oavsett om det ska skrivas eller byggas – så är det lite för mycket. Varje arbetsdag är fulltecknad, jag räknar inte med att ha en helgs vila på hela månaden, och även om mina dagar ibland börjar efter andras lunch, så blir de långa ändå.

Det är okej, självvalt, och riktigt kul. Men påfrestande förstås, vilket ibland kan göra det lite svårt att hålla ögonen på målet och komma ihåg vart jag är på väg.

Den här posten skriver jag för att påminna mig själv om att januari månad 2012 inte bara är en serie arbetsuppgifter, det är även vägen till slutförandet av projekt och uppdrag. Kanske kan den vara en påminnelse till dig med, du som läser det här, om att även de värsta arbetsuppgifterna leder någonstans?

God fortsättning. Nu kör vi!

Ajour är ett spännande projekt som jag var med och startade upp, med buller och bång, hajp och hyllningar, spott och spe. Hela projektet provocerade många och det har skrivits en hel del om varför det kommer misslyckas. Det har också skrivits om varför det kommer lyckas, men det twittras inte lika frenetiskt om det förstås.

I detta nu har Ajour en väldig massa läsare, mer än många lokaltidningar, och det publiceras bra saker. Det är kul.

Vad som är mindre kul är att jag lämnar projektet Ajour. För att förekomma spekulationer och oinitierade slutsatser så vill jag påpeka följande.

Först, några anledningar till att jag lämnar Ajour.

• Det handlar lite om tid, men absolut inte enbart – vid det här laget har jag blivit ganska bra på att uppskatta hur lång tid saker och ting tar.
• Det handlar delvis om andra projekt, då i synnerhet böcker på horisonten.
• Det finns privata skäl till att dra ner på kraven, men de är inte avgörande eller i sig något som får mig att lämna Ajour. Min privata situation de senaste månaderna har däremot påverkat hur mycket tid jag orkat lägga på projektet, men det är inget som de övriga har varit något annat än förstående för.
• Det kanske handlar om att jag vill utveckla mindre, men jag tror ärligt talat inte det.

Det handlar däremot inte om något av det här:

• Det finns inga slitningar i gruppen eller dylikt. Ajour drivs av ett bra gäng och även om vi inte alltid är överens så är det något positivt, och det är så vi ser och har sett det också. Alla bidrar med något, och vi är inte alltid överens. Sunt och bra.
• Det handlar inte om pengar (tvärtom, det hade varit ekonomiskt smart att stanna kvar).
• Det handlar inte om någon påstådd konkurrenssituation mellan Ajour och Nutopia. De överlappar förvisso ibland, men det är två väldigt olika projekt.
• Det handlar inte om misstro till någons förmåga.
• Det handlar absolut inte om kritik mot Ajour, den har jag funnit allt från underhållande till stundtals obefogad – men överlag givande och intressant, med många intressanta samtal som följd.
• Jag lämnar inte Ajour för att det är något tråkigt att hålla på med. Tvärtom, grattis till min kompetente efterträdare, monsieur Christian Bolstad!

Jag skjuter från höften. Alltid. Så även med Ajour och med gänget bakom. Cyniker kan påstå att Ajour är en bom, med mina mått mätt, men jag vill inte se det så. Det har varit en väldigt intressant resa, givande och bra överlag. Internt har vi haft bra samtal och diskussioner. Naturligtvis är vi inte alltid överens, som i alla sunda relationer så tycker vi ibland olika. Det är helt okej, det ska man göra.

Jag håller tummarna för Ajour. Det är bra och kommer bli bättre. Däremot står det klart att det inte är jag som ska driva dem framåt, vare sig tekniskt eller redaktionellt. Vilket också är helt okej.

No hard feelings.

• De som tycker att webbsidor ska få vara hur tunga som helst i Sverige, för vi har bredband och ska fokusera på att göra häftiga saker utan begränsningar.
• De som tycker att webbsidor ska vara så snabbladdade som möjligt, för alla överallt.

Jag har 100/100 Mbit hemma, så i de allra flesta fall har jag ingen aning om ifall en sida är tungladdad eller ej. Såvida den inte är full med Flash så klart, men det betyder att jag inte ger den en chans att ladda klart, så vi hoppar över den biten.

När jag surfar från mobilen eller iPaden via 3G är läget ett annat. Tungladdade sidor undviks. Det här är ett av de argument jag har för att vi ska skriva smart effektiv kod samt jobba med komprimerade bilder och tekniker som håller sidornas tyngd nere. 500 kB för en förstasida är perverst i de allra flesta fall, men materialet kan kräva det. Om sidan är 500 kB tung utan att jobba med material som nyttjar det, då är det dålig design. Detta är min ytterst starka uppfattning.

Alla håller inte med. Vissa tycker att vi ska göra så tunga sidor som vi vill, bara vi gör häftiga saker och för utvecklingen framåt. Det finns en plats för sådant, men inte på en publik sajt. Motiveringen är: i Sverige har vi bredband.

Ja, det har vi.

Vi har också en väldig massa mobila enheter som kör 3G. Och vet ni, även när de är på hemnätverkets wifi så kör de tydligen 3G i ganska stor utsträckning, för de mobila bredbanden fortsätter öka explosionsartat. Internetstatistik har en absurd kurva som jämför mobila bredband med ”fasta” bredband, och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. För å ena sidan så stärker det här min tes – bygg små tajta sidor och sluta våldföra er på vår bandbredd! – men å andra sidan så visar det att mobilföretagen lyckas fortsätta sälja vad som i många fall är en ganska undermålig produkt. Det känns mindre bra, speciellt i kölvattnet av skandaler som att Telia inte ens kan leverera bandbredd åt sina kunder.

Nästa gång du bygger en sajt, lägg en extra timme eller två på att trimma den. Nästa gång du jobbar med fast bildmaterial, se till att du minimerar storleken så gott det går. Nästa gång du gör en häftig responsiv version av din sajt, överväg att ladda in en mindre version av bilderna.

Jag gör det så ofta jag kan, när det finns tid och möjlighet. Nästa år ska jag se till att det alltid finns tid och möjlighet, för det mobila bredbandet verkar vara vad som formar hastigheten för surfande under den överskådliga framtiden.

Låt oss få 2012 att ladda lite snabbare. För alla.

Fast det har ju inte så många fattat tyvärr. De vill fortfarande ha de gamla bekväma konventionerna med traditionella menyer på bästa platsen, och ett materialflöde till mångt och mycket format av just startsidan som vi minns den. Ni vet, den startsida som egentligen är en halvtaskig tolkning av papperstidningarna sidor, begränsad och skruvad efter tekniken som mer eller mindre hjälper eller stjälper upplägget.

Död.

Google dödade startsidan, tillsammans med övriga sökmotorer så klart.

Sociala medier begravde liket, slog i spikarna, spottade på kistan och gjorde klart att startsidan inte skulle komma tillbaka.

Tänk på det: majoriteten av all trafik kommer via sökmotorer eller länkar, de sistnämnda i allt större sträckning via sociala medier. Beroende på din målgrupp och typ av produkt så har du mer eller mindre direkt trafik till din förstasida, men det är inte längre den naturliga ingångspunkten för majorieten av dina besökare – så varför behandlar du den som om det faktiskt var så?

Startsidan är död. Leve startsidan. Eller mer korrekt, leve alla sidor, för idag måste varje sida kunna vara en startsida. Ju tidigare du inser att besökarna kommer in från alla möjliga håll och kanter, till olika sidor, desto tidigare kan du anpassa dig till situationen.

• Behandla alla sidor som en startsida.
• Hjälp besökaren hitta mer och hitta rätt, oavsett om de läser en artikel eller kommer direkt till ett bildgalleri.
• Skaka av dig gamla konventioner och tänk mer på vad som fungerar på skärmen, stor som liten.
• Sätt det viktigaste i fokus. Tråkiga informationslänkar intresserar en minoritet av dina besökare, placera dem där de kan hittas av de som söker efter dem – inte på bästa plats.
• Glöm inte bort mobila besökare. Din sajt måste fungera väl även för de som inte har stora skärmar – de börjar bli rätt många.

Jag sörjer inte startsidan, eller ens beteendet att vi surfade inte på vissa favoritsidor varje dag, tok bokmärksvändan. Det gav förvisso bättre relation (i bästa fall) till sidorna och personerna som drev dem, men jag hittar bättre och mer relevant material idag via Google eller de sociala nätverk där jag är delaktig. Om varje sida faktiskt behandlades som en startsida så skulle jag stanna längre efter att ha läst eller tittat klart, istället för att bara stänga fönstret.

Det är en bra utveckling, anamma den.

”Bloggandet ökar ständigt i Sverige, och de som bloggar behöver bra verktyg”, säger Martin Källström, VD på Twingly. “Vi känner att vi kan skapa stort värde för bloggarna genom att utveckla Bloggportalen och ge ännu bättre verktyg till bloggare”.

Det tror jag på, liksom det faktum att det ger mer bloggdata till Twingly. Jag undrar dock om inte det här är nyckeln i hela affären, spiken i kistan för alla konkurrenter till Twinglys blogglänkarlåda:

En sidoeffekt av uppköpet är att både Aftonbladet.se och E24.se går över till Twinglys lösning för att visa blogglänkar på sina nyhetsartiklar.

Hoppas det görs något vettigt med Bloggportalen nu, det har varit en ganska sorglig historia väldigt länge. Nästa stora uppköp i svenska bloggosfären blir förstås Börja Blogga…